I fjol sålde Coronas förre ägare Peter Haghjoo rörelsen till Neshwan Mahdi och Paul Souza. Ett kontrakt om hyra av lokalerna skrevs med Umeå studentkår.

Enligt studentkårens ordförande Fanny Eriksson sades kontraktet upp efter att Svensk student catering AB:s hyresskuld överstigit 300 000 kronor.

- Det är fel. Vi har betalat hyran. Det är Umeå studentkår och Fanny Eriksson som inte har följt kontraktet och därför hade vi inget annat val än att själva säga upp avtalet. En referensgrupp skulle ha utsetts av kåren men så har inte skett. Kåren har också både skriftligt och muntligt uppmanat studenter att inte boka lokal hos oss. Studentkåren har också valt att ha arrangemang på andra ställen. Det har helt enkelt inte gått att samarbeta med kåren och ordförande, säger Carl Rehnberg, ekonomichef.

Tillsammans med ägarna utreder man nu möjligheten att stämma kåren för avtalsbrott. I går lämnade styrelsen för företaget in en begäran om konkurs till Umeå tingsrätt. Under eftermiddagen fattade tingsrätten beslut om att försätta företaget i konkurs.

- Vi har inga skulder till vare sig studentkåren eller till våra anställda. Det handlar om leverantörsskulder som inte betalats. Verksamheten var lönsam den sista tiden. Problemet har i stället varit att studentkåren och framför allt ordförande bestämt sig för att vi skulle bort. Varför vet vi inte. Hon har vägrat komma till förhandlingar och har inte visat någon vilja att prata med oss, säger Carl Rehnberg.

Ordförande i studentkåren, Fanny Eriksson, säger att hon inte haft något emot företaget.

- När det gäller frågan om referensgrupp så var det ett gemensamt beslut att avvakta med att utse gruppen. Det är inget som vi struntat i.

- Kåren arrangerar inga fester utan det sker av föreningarna och var de har sina evenemang kan vi inte påverka. Att jag inte har kommit till förhandlingar beror på att jag haft annat för mig. De har kallat till möten med tre timmars varsel och jag måste få tid för planering, säger Fanny Eriksson.

Hon erkänner dock att hon senaste tiden vägrat sitta i förhandlingar med företaget.

- De har varit otrevliga och jag har i stället sagt att någon annan i studentkårens styrelse får sköta förhandlingarna, säger Fanny Eriksson.

Vad som kommer att hända nu med Corona är oklart. Enligt Fanny Eriksson så har man inte fått in alla nycklar. Att kåren sagt upp kontraktet har ifrågasatts av företaget.

- Först när vi har rett upp alla frågetecken kan vi ta ställning till om vi ska söka någon annan som sköter verksamheten, säger Fanny Eriksson.

En regional folkomröstning är något historiskt då det aldrig skett i Sverige förut. Som medborgare i länet är det viktigt att komma ihåg bakgrunden. Grundproblemet är en misskött ekonomi i sjukvården i länet under de senaste 20 åren. De förändringar som nu genomförts av Socialdemokraterna och Miljöpartiet under arbetsnamnet Projekt balans är framförallt en ofrånkomlig konsekvens av långvarig avsaknad av politisk styrning och bristande ekonomiskt ansvarstagande.

Den nya socialdemokratiska ledningen med Peter Olofsson i spetsen genomförde sparförslagen i Projekt balans utan analys eller konsekvensbeskrivningar. Besparingar som dessutom motiveras med att det skulle vara regeringens fel. Som medborgare är det viktigt att komma ihåg att det är ett lokalt ansvar att organisera och finansiera hälso- och sjukvården genom landstingsskatten.

De försämringar som sker i sjukvården drabbar hela länet. Länets sjukhus har det tufft med färre vårdplatser och ett högre arbetstempo för personalen. Vårdplatsminskningar där de mest sjuka äldre drabbas hårdast. Primärvården har fått ett ännu större åtagande med 15 000 nya besök som ska klaras av trots att var tredje distriktsläkartjänst är vakant. Den tuffaste försämringen för medborgarna har skett i inlandet där akutvårdplatser försvunnit från sjukstugorna och ambulansen i Åsele dragits in.

Allianspartierna i landstinget hade andra förslag med andra prioriteringar. Fokus på alliansens kostnadsreduceringar var att värna den direkta vården och spara på det som inte är sjukvård. Vårdplatsneddragningarna var inte lika omfattande därtill föreslogs neddragningar på administration, centrala anslag, projekt och Region Västerbotten. I alliansens alternativa förslag till projekt balans samt vid den senaste budgeten prioriteras bland annat akutvårdsplatser i inlandet och ambulans i Åsele vilket gör det märkligt att inte stödja de krav som väckts från folkinitiativet.

Försämringar av sjukvården i länet var något som resulterade i att länets invånare har sagt ifrån. Det så kallade Doroteaupproret/folkinitiativet. Framförallt handlar det om en känsla av uppgivenhet där landstinget minskar på basal akutsjukvård och därmed bidrar till att en försämrad känsla av framtidstro på berörda orter och att vi inte har en rättvis och tillgänglig vård i hela länet.

Kärnan i den representativa demokratin är att de folkvalda politikerna lyssnar på sina väljare och förvaltar det förtroende som ges vid de allmänna valen. En konsekvens av att inte ta det ansvaret är att väljarna har möjlighet att vart fjärde år rösta bort de ansvariga politikerna.

Nu har lagstiftningen förändrats och möjligheten förstärkts att genomföra folkomröstningar. Det är en demokratisk rättighet som är inskriven i grundlagen och något som samtliga politiker måste förhålla sig till.

Alliansen har lyssnat på det initiativ som väckts för åstadkomma en folkomröstning och anser att det är rimligt att de ska få ansvarspröva den politiska majoriteten utifrån den frågeställning som de själva väckt. En frågeställning som är det som 24 000 länsbor skrivit under på som beskriver de försämringar som skett av sjukvården inte bara i inlandet utan i hela länet.

Alliansen föreslår att valdagen blir i samband med de allmänna valen 2014. Eftersom att folkinitiativet uttryckt att val av valdag är upp till den politiska majoriteten, att lagstiftningen inte reglerar när i tid valet ska ske samt att en förtida valdag ger upphov till kostnader på cirka tio miljoner är det rimligt att valdagen sker i samband med landstingsvalet den 14 september 2014. Det valet är trots allt bara ett år bort.

Om folkomröstningen hålls i samband med de allmänna valen underlättas ett högt valdeltagande. En annan fördel är att inlandssjukvården blir en av många viktiga valfrågor i ansvarsprövandet av den politiska majoriteten.

Alliansen anser inte att på det sätt som landstinget nu styrs är att förvalta de förtroende som länet förtjänar för en rättvis och trygg sjukvård. Oavsett folkomröstning kommer alliansen att söka mandat i valet den 14 september 2014 för en sådan inriktning.

teater

Doppler

Textbearbetning: Jonas Hedlund efter Erlend Loes roman. Regi: Mats-Arne Larsson

Medverkande:

Jonas Hedlund, skådespelare

Johan Renman, slagverkare

Studion, Umeå Folkets hus

Vem har inte velat dra till skogs? Eller åtminstone be den urbaniserade civilisationen - som den kommer till uttryck i villaliv, föräldrasamtal och karriärklättring - dra åt skogen?

Det är väl lite både och som Doppler gör i Erlend Loes roman med samma namn. Han reser ett tält i skogen, dock inte alltför långt från hus och butik, och byter ut hustrun mot en älgkalv som samtalspartner och sängkamrat.

Hans far har just dött och, ska det visa sig, när hans egen son kommer på tältbesök, livet i skogen handlar definitivt mindre om natursvärmeri i Thoreaus anda än om rätt typiska far och son-relationer av den ingrott civiliserade sorten.

Och förstås, om vardagslivets absurdism, och om vårt dagliga krypande och krumbuktande under de samhälleliga regel- och normsystemen - två av författaren Loes återkommande teman. Och som det brukar bli i hans fall: ibland träffar satiren mitt i prick, ibland bommar den helt sitt mål, ibland öppnar överdrifterna våra ögon, ibland blir vi mest generade av dem.

Överdrivet djupsinnig är han väl knappast heller.

Men vem bryr sig om det, när det vankas lunch och Teater Martin Mutter från Örebro bjuder på Doppler till kaffet. För överföringen från bok till berättarteater svarar Jonas Hedlund. Han tar sig an alla rollfigurer också.

Oftast är han förstås Doppler själv, den halvhjärtade tältrebellen, men under en knapp timme hinner han gå ut och in ur de viktigaste sidofigurerna: hustrun, barnen, grannen Düsseldorf, butiksägaren och några till.

Jag vill inte påstå att alla är finstilt tecknade. I själva verket är ingen det. Men det är det som är poängen i den här föreställningen. Den går på fart och kraft och låter bokens högst eventuella undertext bli kvar där.

Det är en lyckad strategi.

Inte nog med att Johan Hedlund effektivt iscensätter bokens bästa poänger - verbalt och inte minst fysiskt - han tar också musik till sin hjälp. Johan Renman ackompanjerar på vibrafon och allehanda rekvisita som han förvandlar till slagverk.

Det svänger om föreställningen. Den har rytm, och när musikern Renman någon gång, och ytterst återhållet, agerar stum sidekick till Hedlund, då tangerar denna föreställning en mild absurdism, som nog hämtar sin näring mer ur en viss teatertradition än ur Loes bok.

Fredagen den 4 januari i år rapporterade Sveriges Radio att en grupp tyska forskare har lyckats åstadkomma temperaturer under den absoluta nollpunkten. Därigenom har jag och vetenskapen berövats den trösterika tanken på att det aldrig blir jävligare än minus 273,15 grader Celsius, punkten vid vilken atomernas vibrationer helt avstannar.

Jag bor med en sörmlänning och en bebis, som båda två genomlever sitt första norrländska vinterhalvår. Om den här vintern var andra världskriget skulle vi befinna oss ungefär vid 1943: Tyskarna har kapitulerat i Stalingrad, men håller fortfarande Vitryssland och Frankrike.

Sörmlänningen tänder lampan under spisfläkten och står en extra kvart i duschen, men han aktar sig noga för att kritisera minusgraderna i alltför direkta ordalag. Vi talar om mörkret och kylan som om de vore släktingar till mig - jag tar dem i försvar trots att jag inser att de är odrägliga att ha att göra med. De är trots allt en del av min historia, jag har tjäle i själen.

Den lägsta temperatur jag befunnit mig i är minus fyrtiotvå grader, i Luleå 1999. Då var skolan stängd, mamma stannade hemma från jobbet och vi promenerade till Ica för att se hur kvarteret tedde sig i undantagstillståndet. Det mesta var sig likt, fast gatorna var folktomma. Familjens cockerspaniel kissade i rekordfart tre steg från porten. Men jag höll värmen, för en gångs skull iförd täckbyxor i stället för de sedvanliga tre lagren nylonstrumpor.

Köldindex, eller vindens kyleffekt, är en beskrivning av hur mycket kallare luften känns när det blåser. Exempelvis kan fem minusgrader upplevas som 22, när vindstyrkan är tio meter per sekund. Mitt personliga köldindex har fler parametrar, i tonåren spelade fåfänga och förnekelse de mest avgörande rollerna för temperaturupplevelsen. Uselt väder besvärjdes bäst med sommarlätta kläder. Så resonerade jag tappert, tills en januaridag då kinaskornas tunna sulor sprack mitt itu, halvvägs till gymnasieskolan.

Fortfarande tenderar jag att associera frusenhet med samma förgörande välbefinnande som en anorektiker kan förknippa med hungerskänslor. Men allt oftare väljer jag värmen. Inte så att jag äger några funktionsdugliga ytterplagg, men jag stannar inomhus. Arbetar hemifrån. Går i ide.

Sörmlänningen däremot, krånglar in bebisen i underställ och overall, sockor och ylletossor, dubbla filtar. Lillungen ligger som en ilsken sjöstjärna i barnvagnen på väg till öppna förskolan, till centrum, till Kolbäcksbron. Frisk luft ger friska barn! Oroade medmänniskor i södern sänder stickade bebisvantar i vadderade kuvert. Vi garderar oss. Om den här vintern var Blitzen skulle vi befinna oss djupt under jord, värnade i Londons tunnelbanesystem. Så hoppas vi. Så tror vi.

Men en dag när sörmlänningen kommer in med bebisen så är hon röd i ansiktet. Kinden hettar och ömmar, efter några dagar framträder ytliga blodkärl som ett finmaskigt nät. Det kallas köldskada.

Detta är en nedrig överträdelse i terrorbalansen mellan mig och Norrlandskylan. Det känns som att en trofast gammal hund har fått en knäpp och huggit mitt barn i ansiktet, min lojalitet vänder på en femöring. Nu finns inget poetiskt, karaktärsdanande, hemtrevligt eller uppfriskande i kölden.

Under mina korta expeditioner till soprummet spottar och svär jag åt vinden som letar sig in under kragen. Jag hatar vädret. Jag hatar att prata om det, att vara i det, att tänka på det. Jag hatar forskarlaget som sitter i München och utvidgar ohygglighetens gränser, pressar graderna nedåt, miljarddel för miljarddel. Bebisens kind lyser som ett stoppljus - Nog nu!

En minnesbild fladdrar till. Hur jag ligger på den frusna Luleälven och spelar död, med längdskidor och stavar som ett plockepinn vid fötterna. Det var en av lågstadiets alla friluftsdagar, ytterst motvilligt hade jag stakat mig till Gråsjälören i stadsfjärden.

På tillbakavägen, när Singoallakexen var uppätna och den varma chokladen uppdrucken, när tårna vitnat i pjäxorna, motvinden ven och inget mera fanns att se fram emot, gav jag helt enkelt upp. I stoisk självrespekt lade jag mig ner på isen och väntade på att någon skulle komma och bära mig till en varmare plats. Halsduken luktade korvgrillning, himlen var stor och vit. Allt var jobbigt.

Resignationen var, för mitt sjuåriga jag, en behändig utväg. Min samlade erfarenhet av livet då sa mig att någon alltid kommer. Tjugo år senare är jag inte så säker, att lägga sig på marken i femton minus känns faktiskt inte alls som någon vinnande strategi. Bättre då att leta efter allierade, samla styrkorna och gå till motoffensiv mot vintern.

Det kommunala bolaget Umeå energi genomförde en snillrik attack i november 2012, då de installerade ljusterapilampor i trettio busskurer runt om i staden. Tyvärr bekämpades initiativet av flera busschaufförer som hävdade att lamporna utgjorde en trafikfara. Quislingar!

Lyckligtvis finns fler gerillor på frammarsch; Västerbottens län genomsyras av ett rent häpnadsväckande trots mot kylan. I Vilhelmina sattes nyligen världsrekord i isstolpsittning, då sex personer spenderade två dygn sittande utomhus på varsin, jo just, isstolpe. Samtidigt genomfördes skandinaviska mästerskapen i vintersim i Skellefteälven. Estländske Henri Kaarma simmade 475 meter i 0,5-gradigt vatten, på drygt sju minuter. Själv drack jag en kopp kaffe.

Det var förresten brandkåren, som till sist uppmärksammade min lekamen på isen den där friluftsdagen. De var ute på övning, teambuilding eller vad brandkårer nu ägnar sig åt när det inte brinner någonstans. Jag minns det som att en aningen obekväm uppståndelse följde på min deklaration om att min lärare (i berått mod) hade lämnat mig att frysa ihjäl. Jag ville ju egentligen inte ha något drama, bara komma hem.

Norrlänningar lär sig tidigt att en förfrysning riskerar att förvärras av alltför mycket pjosk och gnuggande. Det bästa är att lägga handen emot, helt stilla, och hålla kvar den tills det känns bättre. Det gör det i regel någon gång i slutet av april. Och på extremfysikens fält finns fortfarande viss tröst att skörda: I kärnan av de största stjärnorna kan det bli många miljarder grader varmt - och det är ändå långt ifrån den högsta teoretiskt uppnåeliga temperaturen.

I relation till detta ter sig den absoluta nollpunkten som en ganska harmlös liten sällskapshund, trots allt.

Rustbädd är en äldre typ av grundförstärkning som användes vid dåliga grundförhållanden för att sprida ut den belastning som byggnaden utgör. Den består ofta av liggande timmer. Rustbädden fungerar bra så länge marken är vattenbemängd och syrefattig. Men när marken torkar ruttnar träkonstruktionen då syret får fäste.

Fastighetsägaren Fredrik Sällström och hans bolag Fastighetsutveckling i Umeå AB menar att det är fullständigt klart att Rosa huset vilat på en rustbädd och att det är den som orsakat de sättningar som gjorde det ekonomiskt omöjligt att reparera huset. Han hänvisar bland annat till flera geotekniska undersökningar.

Länsantikvarien Bo Sundin är av en helt annan uppfattning. Han menar att det efter rivningen stod klart att det aldrig funnits någon rustbädd, precis som man tidigare sagt.

- Rosa huset revs på felaktiga grunder, konstaterar han, eftersom kammarrätten i sitt beslut att ge klartecken för rivningen utgick från att bolagets uppgifter om att huset vilade på rustbädd var riktiga.

Rustbädd eller inte går som en röd tråd genom den mer än tio år långa och intensiva debatten om Rosa huset.

Den ena undersökningen efter den andra konstaterade att huset verkligen vilade på rustbädd, alternativt inte gjorde det. En av länsstyrelsen finansierad studie kom 2007 fram till att någon rustbädd inte gick att hitta, men andra studier delade alltså inte den uppfattningen.

När notan för en eventuell renovering av Rosa huset presenterades 2009 landade den på 25 miljoner kronor, baserat på en anbud från NCC, bland annat med hänvisning till den ruttnande rustbädden.

- En alldeles för hög summa. Jag tror att det räckt med hälften, säger Bo Sundin.

- Jag förstår faktiskt inte vad Bo Sundin är ute efter, kommenterar Fredrik Sällström den debatt om Rosa huset som nu blossat upp på nytt.

Musikskolan i Umeå planerar att i höst få i gång en ny typ av musikundervisning för barn på Ersboda och Ålidhem: El Sistema Umeå.

- Vår förhoppning är att vi ska nå barn och ungdomar som annars inte skulle söka sig till vår musikundervisning, säger Musikskolans chef, Åsa Linghult

Rent metodiskt innebär El Sistema att barnen ska spela mycket och ofta.

- Vi vill att alla barn ska få spela, det ska vara gratis och det ska vara på skoltid, säger Agneta Högstadius, en av de musiklärare som engagerar sig för att El Sistema Umeå ska bli verklighet.

Musikundervisningen skall vara obligatorisk redan från fyra års ålder. Den ska ingå i den ordinarie verksamheten tre gånger i veckan, upp till tredje klass. Från fjärde till nionde klass ska verksamheten erbjudas frivilligt i anslutning till skoldagen.

Umeå Musikskola bjöd förra veckan hit Malin Aghed, processledare för El Sistema i Göteborg. Hon träffade förskole- och skolpersonal på Ersboda och Ålidhem och berättade om sina erfarenheter från att bygga upp El Sistema-verksamheten i Göteborg.

Malin Aghed arbetade i Hammarkullen i Göteborg, när den första El Sistemaundervisningen i Sverige startade 2010. Den kom i gång med stöd och inspiration av den dåvarande chefsdirigenten för Göteborgs Symfoniker, Gustavo Dudamei. Han är själv ett av de två miljoner barn från Venezuela som sedan 1970-talet fått chansen till en helt ny framtid, med hjälp av allt det som musiken och orkesterspelet gett.

- El Sistema är i grunden ett socialt projekt, med musik som verktyg. Vårt viktigaste arbete är att se alla barn och hjälpa dem att växa, säger Malin Aghed.

Helt utbyggt räknar man med att nå 1 400 barn i de två aktuella stadsdelarna, men även deras familjer. Genom att skapa mötesplatser involveras hela familjen.

- I Göteborg har vi kallat våra familjekvällar för "Vänstay" (en wednesday-ordvits). Varje onsdag mellan klockan 17 och 18 är det någon gemensam aktivitet på skolorna. Konserter, musiklekar, sång eller knytkalas.

En onsdag i månaden äter man middag tillsammans.

- Det blir helt fantastiska möten mellan människor som annars aldrig skulle träffas, berättar Malin Aghed.

El Sistema Umeå kommer att byggas upp i nära samarbete med Norrlandsoperan. Barnen kommer att få möta de professionella musikerna och spela ihop med dem i olika sammanhang.

Genom att ingå i en orkester, där alla spelar sin roll i en större helhet, vill man ge barnen tilltro till sina egna krafter.

- Vi vill att de ska få en egen erfarenhet av att man kan uppnå stora mål genom att arbeta intensivt tillsammans med andra, säger Åsa Linghult.

Tomas Wennström, kulturnämndens ordförande, är positiv till El Sistema Umeå.

- Vi har en vision om att ge alla barn i Umeå möjlighet att prova på att spela ett instrument under Kulturhuvudstadsåret 2014, det här skulle kunna vara en del i den visionen, säger Tomas Wennström.

Hur det hela ska finansieras är ännu inte klart. Man har fått 100 000 kronor från Umeå kommun för en förstudie, och från ftiftelsen El Sistema Sverige, kommer ett bidrag på 600 000 kronor.

- Vi tror på det här, och kommer att se till att vi kan starta i någon form till hösten, säger Åsa Linghult.

Lagrådsremissen om hälso- och sjukvård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd är inte till fyllest. Regeringen har inte nått syftet, vilket innebär att många papperslösa kommer att bli utan den vård de behöver.

Enligt lagförslaget som lämnades till lagrådet i förra veckan skall landstingen vara skyldiga att erbjuda vuxna personer som vistas i landet utan tillstånd samma subventionerade sjukvård som vuxna asylsökande. Det som avses därmed är vård som inte kan anstå inklusive tandvård, mödrahälsovård, preventivmedelsrådgivning, vård vid abort och en hälsoundersökning.

Lagförslaget innebär en betydande inskränkning i rätten till vård. Sverige är ett av få länder som inte erbjuder asylsökande och papperslösa vård på de grunder som gäller för alla andra och som borde gälla enligt de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige åtagit sig att följa.

Frågan om de papperslösas rätt till vård har varit aktuell i flera år. Det blev fel redan 2008 när regeringen initierade en lagändring som innebar att asylsökandes och papperslösas rätt till vård inskränktes. 2010 tillsattes en utredning för att bringa ordning i saken igen.

Pådrivande var socialminister Göran Hägglund. Utredningen kom fram till att asylsökande och papperslösa borde ha rätt till vård på samma villkor och i lika stor utsträckning som svenska medborgare.

2011 kom alliansregeringen överens med miljöpartiet om migrationspolitiken. Med majoritet i riksdagen skulle de genomföra en förändring även vad gäller rätten till hälso- och sjukvård. Men ärendet förhalades, när moderaterna gick vidare på en hård linje. Ett restriktivt lagförslag sändes ut på remissrunda. Det sågades helt av många remissinstanser.

Regeringen och miljöpartiet enades i juni 2012 om att personer som håller sig undan verkställighet av avvisnings- eller utvisningsbeslut och personer som vistas i landet utan att ha ansökt om nödvändiga tillstånd för detta skall få tillgång till subventionerad vård motsvarande den vård som asylsökande har tillgång till i dag.

Enligt det förslag som sändes till lagrådet i förra veckan skall barn som vistas i landet utan tillstånd erbjudas samma vård som bosatta och asylsökandes barn. Därmed avses subventionerad fullständig hälso- och sjukvård inklusive regelbunden tandvård. Detta gäller dock inte vuxna. Det är mycket olyckligt.

Så som lagförslaget ser ut skulle det fortfarande vara personens status och inte vårdbehovet som avgör. Vilken vård som kan anstå eller inte är en tolkningsfråga; i praktiken kan många bli utan den vård de behöver med motiveringen att insatser och åtgärder kan anstå av olika skäl och beroende på omständigheterna, resurserna, kostnaderna eller annat.

Lagrådet granskar de formella grunderna för och den tekniska utformningen av lagförslag. Lagrådet har med tiden också kommit att mer och mer se över det sakliga innehållet i lagförslagen. Stor vikt borde kunna fästas vid att lagförslaget om papperslösas rätt till vård inte svarar upp mot de förpliktelser som åligger Sverige enligt internationella fördrag. Gör om, följ konventionerna, borde lagrådet säga.

The mare rider, som får Sverigepremiär på Södra Teatern i dag den 19 februari, börjar på ett brittiskt BB, men tar sin utgångspunkt i turkisk mytologi. Mitt i Selmas födslovåndor får hon besök av Elka från "bergen i öst", som tar med henne ut på sitt svarta sto. Deras färd är drömlik; under ritten på vidsträckta ängar möter de sjöjungfrur och sjöhästar.

Leyla Nazlis nyskrivna drama, som hade världspremiär på Arcola Theatre i London den 25 januari, ingår i samarbetsprojektet Europe now som har initierats av svenska Riksteatern.

Med stöd från EU har fem teatrar - förutom Riksteatern och Arcola Theatre även Ballhaus Naunynstrasse i Berlin, Rast Theatre i Amsterdam och Talimhane Tiyatrosu i Istanbul - beställt nyskriven dramatik om ett Europa med nya befolkningsstrukturer och gränsdragningar.

- För att teatern ska vara relevant för fler och behålla sin relevans måste vi titta på vilka berättelser som saknas och se om vi kan bredda utbudet. Det har det här projektet lyckats med, säger Rani Kasapi, verksamhetsledare på Riksteatern.

Det svenska bidraget i projektet är Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder, som specialbeställdes av Riksteatern. Pjäsen spelas just nu på Malmö stadsteater, går sedan ut på Sverigeturné och stannar i Umeå i mars, men kommer också att visas som gästspel på Arcola Theatre i London.

- Det är en pjäs som verkligen har lyckats nå nya målgrupper och fått otroligt fin feedback. Det är många som känner igen sig i den känsla som Jonas Hassen Khemiri försöker förmedla. Det är en bekräftelse att det hamnar på en stor scen och att det är värt att prata om, säger Rani Kasapi.

I The mare rider understryks tyngden bland annat av den erkända skådespelerskan Kathryn Hunter, som spelar Elka i pjäsen. Hon har spelat med The Royal Shakespeare Company, varit med i Mike Leighs film "All or nothing" och i Harry Potter och Fenixorden.

19/2 Stockholm, Södra Teatern

20/2 Gävle, Gävle teater

21/2 Sundsvall, Konsertteatern

24/2 Umeå, Sagateatern

Förra veckan blev det känt att Arkitekthögskolans rektor Peter Kjaer får gå från sin tjänst. Orsaken var att han rest och representerat utanför regelverkets ramar. Men enligt flera källor till VK ligger det mer bakom. Enligt källor ska det ha pågått en maktkamp mellan den administrativa ledningen av Arkitekthögskolan, som leds av prefekt Katrin Holmqvist Sten och den visionära ledningen av skolan under ledning av Peter Kjaer.

Konflikten har varit känd för universitetsledningen under en längre tid. Professorer på skolan har uppmärksammat situationen för den högre ledningen vid flera tillfällen. I ett brev, som skickades till universitetsstyrelsen, arkitekthögskolans styrelse, universitets rektor samt dekanen, strax före Peter Kjaer fick sparken, skriver de återigen att något måste göras åt situationen.

De fyra professorerna vid Arkitekthögskolan som undertecknat brevet menar att skolans vision och framtid är hotad. Enligt dem finns det flera hot. Ett är att det finns brister i ledarskapet när det gäller administrationen, ett annat är att Peter Kjaer blir åsidosatt som rektor samt att förordningar och de ekonomiska frågorna ständigt gått före det visionära konstnärliga arbetet.

Huvudproblemet, som de påtalat för dekanen vid flera tillfällen senaste året, menar professorerna är administrering och information. De skriver också att det är uppenbart att uppdelningen av ledarskapet mellan rektorn och prefekten vid arkitekthögskolan är dysfunktionell. Problemen som finns mellan rektorn och prefekten menar de skapar förvirring. Eftersom det råder oklarhet där menar de att det leder till oklarheter när det gäller att ta beslut som rör det akademiska innehållet likväl som att administrationens karaktär gör att saker blir oklara för personalen.

De fyra professorerna menar att utan stöd och närande av skolans vision, som är att bli en av de ledande arkitekthögskolorna i världen, så kommer rekryteringen till skolan att fallera liksom forskningen på hög nivå. De är också rädda att engagemanget med industriella partners går förlorad. Risken finns att skolan misslyckas om man inte arbetar med visionen menar de.

Enligt källor till VK så står lärare och professorer på skolan bakom Peter Kjaer och hans visioner. Det är han som lockat flertalet av dem till skolan och det är han som har de konstnärliga visionerna, har knutit kontakter över hela världen och har byggt upp skolan till vad den är i dag. Att han nu sparkats har lett till bestörtning bland personal och de är oroliga för skolans framtid. En källa säger till VK att allt det som Peter Kjaer byggt upp nu riskerar att gå förlorat och att skolans rykte riskerar försvinna med honom.

Det är ungefär lika häftigt att konfrontera framtidens äldreomsorg som att öppna det orange kuvertet från Pensionsmyndigheten.

Åtminstone verkar tendensen att ignorera komplexa problem som rör åldrande gå igen på olika nivåer. Det är förvisso svårt och ofta nedslående med äldrefrågor. I tidningen Dagens Samhälle konstaterade Berit Rollén och Monika Olin Wikman, båda med ett förflutet som bland annat landstingsdirektörer, nyligen att inget hänt sedan de för några år sedan publicerade boken "Vi vill inte bli gamla: som äldreomsorgen ser ut i dag" En uppföljande debattartikel i slutet av förra året möttes också av allmänt ointresse.

Sammanfattningsvis påtalar författarna att dagens äldreomsorg inte kommer att räcka till i framtiden, varken sett till satsade resurser, kvalitet eller förmåga att möta individuella önskemål. De föreslår därför en äldreförsäkring som ska garantera att alla får sina grundläggande behov av vård och omsorg tillgodosedda. Samtidigt som det ovanpå detta måste finnas stora möjligheter att köpa till tjänster som gör att man även på ålderns höst kan behålla den livsstil man är van vid.

Åtminstone en viktig poäng har de. När äldrefrågor debatteras handlar det framför allt om akuta missförhållanden och enskilda skräckexempel. Den typen av bevakning behövs - det visar inte minst fallen och journalistiken som ledde till Lex Sarah. Men att uppmärksamma så kallade skandaler behöver inte utesluta en konstruktiv debatt om de långsiktiga problem som tveklöst hägrar.

Det är lätt att uppfatta svensk äldrevård som ett haveri just för att skandalrubriker dominerar medierna. Generellt fungerar äldrevården dock i de flesta kommuner, men inte på ett sätt som automatiskt garanterar morgondagen.

Om frågor som finansiering och kvalitet ur individperspektiv inte sätts på dagordningen kommer äldreomsorgen inom överskådlig tid att få ett batteri med problem, som framtidens pensionärer knappast lär tolerera.

Att både politiker och medborgare nu sticker huvudet i sanden innebär inte att blivande pensionärer kommer att acceptera undermålig vård och service.

Rollén och Olin Wikman förvånas över att vanligtvis driftiga 40-talister inte redan står på barrikaderna, men detta kan ha att göra med att de går i pension på förhållandevis goda villkor. När yngre generationer, som rundar av karriären med sämre ekonomiska förutsättningar och dito utbetalningsvillkor, möter verkligheten så lär debatten hårdna.

Rollén och Olin Wikman vill parera en sådan utveckling, och kommer med ett konstruktivt förslag i form av en äldreförsäkring. De efterlyser också strategier för att höja kvaliteten och öka valfriheten. Och visst är det rimligt att människor får möjlighet att välja livsstil också när åldern börjar ta ut sin rätt.

Det är dags att agera utifrån den insikten.

Utveckling. Umeå Musikskola vill starta en ny typ av undervisning på Ersboda och Ålidhem, enligt El Sistema-modellen. I El Sistema ingår barnen i en orkester, där var och en spelar en roll i en större helhet. Modellen har visat sig ge en känsla av delaktighet som barnen bär med sig genom livet. Cissa San Sebastian spelar fiol i Stråkettan, en av kommunala musikskolans orkestrar för barn.

Foto: Per Landfors sidan 10 och 11

Sävar. Politikern David Holloman (MP) med flera tunga styrelseuppdrag i bland annat AB Bostaden har häktats misstänkt för virkesstölder. Tillsammans med två andra personer misstänks han ha stulit virke från Sävar såg värt minst 100 000 kronor. Enligt vad VK erfar ska virket ha upptäckts vid en fastighet som Holloman äger tillsammans med den andra mannen som sitter häktad.

Lagrådsremissen om hälso- och sjukvård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd är inte till fyllest. Regeringen har inte nått syftet, vilket innebär att många papperslösa kommer att bli utan den vård de behöver.

Enligt lagförslaget som lämnades till lagrådet i förra veckan skall landstingen vara skyldiga att erbjuda vuxna personer som vistas i landet utan tillstånd samma subventionerade sjukvård som vuxna asylsökande. Det som avses därmed är vård som inte kan anstå inklusive tandvård, mödrahälsovård, preventivmedelsrådgivning, vård vid abort och en hälsoundersökning.

Lagförslaget innebär en betydande inskränkning i rätten till vård. Sverige är ett av få länder som inte erbjuder asylsökande och papperslösa vård på de grunder som gäller för alla andra och som borde gälla enligt de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige åtagit sig att följa.

Frågan om de papperslösas rätt till vård har varit aktuell i flera år. Det blev fel redan 2008 när regeringen initierade en lagändring som innebar att asylsökandes och papperslösas rätt till vård inskränktes. 2010 tillsattes en utredning för att bringa ordning i saken igen.

Pådrivande var socialminister Göran Hägglund. Utredningen kom fram till att asylsökande och papperslösa borde ha rätt till vård på samma villkor och i lika stor utsträckning som svenska medborgare.

2011 kom alliansregeringen överens med miljöpartiet om migrationspolitiken. Med majoritet i riksdagen skulle de genomföra en förändring även vad gäller rätten till hälso- och sjukvård. Men ärendet förhalades, när moderaterna gick vidare på en hård linje. Ett restriktivt lagförslag sändes ut på remissrunda. Det sågades helt av många remissinstanser.

Regeringen och miljöpartiet enades i juni 2012 om att personer som håller sig undan verkställighet av avvisnings- eller utvisningsbeslut och personer som vistas i landet utan att ha ansökt om nödvändiga tillstånd för detta skall få tillgång till subventionerad vård motsvarande den vård som asylsökande har tillgång till i dag.

Enligt det förslag som sändes till lagrådet i förra veckan skall barn som vistas i landet utan tillstånd erbjudas samma vård som bosatta och asylsökandes barn. Därmed avses subventionerad fullständig hälso- och sjukvård inklusive regelbunden tandvård. Detta gäller dock inte vuxna. Det är mycket olyckligt.

Så som lagförslaget ser ut skulle det fortfarande vara personens status och inte vårdbehovet som avgör. Vilken vård som kan anstå eller inte är en tolkningsfråga; i praktiken kan många bli utan den vård de behöver med motiveringen att insatser och åtgärder kan anstå av olika skäl och beroende på omständigheterna, resurserna, kostnaderna eller annat.

Lagrådet granskar de formella grunderna för och den tekniska utformningen av lagförslag. Lagrådet har med tiden också kommit att mer och mer se över det sakliga innehållet i lagförslagen. Stor vikt borde kunna fästas vid att lagförslaget om papperslösas rätt till vård inte svarar upp mot de förpliktelser som åligger Sverige enligt internationella fördrag. Gör om, följ konventionerna, borde lagrådet säga.

En regional folkomröstning är något historiskt då det aldrig skett i Sverige förut. Som medborgare i länet är det viktigt att komma ihåg bakgrunden. Grundproblemet är en misskött ekonomi i sjukvården i länet under de senaste 20 åren. De förändringar som nu genomförts av Socialdemokraterna och Miljöpartiet under arbetsnamnet Projekt balans är framförallt en ofrånkomlig konsekvens av långvarig avsaknad av politisk styrning och bristande ekonomiskt ansvarstagande.

Den nya socialdemokratiska ledningen med Peter Olofsson i spetsen genomförde sparförslagen i Projekt balans utan analys eller konsekvensbeskrivningar. Besparingar som dessutom motiveras med att det skulle vara regeringens fel. Som medborgare är det viktigt att komma ihåg att det är ett lokalt ansvar att organisera och finansiera hälso- och sjukvården genom landstingsskatten.

De försämringar som sker i sjukvården drabbar hela länet. Länets sjukhus har det tufft med färre vårdplatser och ett högre arbetstempo för personalen. Vårdplatsminskningar där de mest sjuka äldre drabbas hårdast. Primärvården har fått ett ännu större åtagande med 15 000 nya besök som ska klaras av trots att var tredje distriktsläkartjänst är vakant. Den tuffaste försämringen för medborgarna har skett i inlandet där akutvårdplatser försvunnit från sjukstugorna och ambulansen i Åsele dragits in.

Allianspartierna i landstinget hade andra förslag med andra prioriteringar. Fokus på alliansens kostnadsreduceringar var att värna den direkta vården och spara på det som inte är sjukvård. Vårdplatsneddragningarna var inte lika omfattande därtill föreslogs neddragningar på administration, centrala anslag, projekt och Region Västerbotten. I alliansens alternativa förslag till projekt balans samt vid den senaste budgeten prioriteras bland annat akutvårdsplatser i inlandet och ambulans i Åsele vilket gör det märkligt att inte stödja de krav som väckts från folkinitiativet.

Försämringar av sjukvården i länet var något som resulterade i att länets invånare har sagt ifrån. Det så kallade Doroteaupproret/folkinitiativet. Framförallt handlar det om en känsla av uppgivenhet där landstinget minskar på basal akutsjukvård och därmed bidrar till att en försämrad känsla av framtidstro på berörda orter och att vi inte har en rättvis och tillgänglig vård i hela länet.

Kärnan i den representativa demokratin är att de folkvalda politikerna lyssnar på sina väljare och förvaltar det förtroende som ges vid de allmänna valen. En konsekvens av att inte ta det ansvaret är att väljarna har möjlighet att vart fjärde år rösta bort de ansvariga politikerna.

Nu har lagstiftningen förändrats och möjligheten förstärkts att genomföra folkomröstningar. Det är en demokratisk rättighet som är inskriven i grundlagen och något som samtliga politiker måste förhålla sig till.

Alliansen har lyssnat på det initiativ som väckts för åstadkomma en folkomröstning och anser att det är rimligt att de ska få ansvarspröva den politiska majoriteten utifrån den frågeställning som de själva väckt. En frågeställning som är det som 24 000 länsbor skrivit under på som beskriver de försämringar som skett av sjukvården inte bara i inlandet utan i hela länet.

Alliansen föreslår att valdagen blir i samband med de allmänna valen 2014. Eftersom att folkinitiativet uttryckt att val av valdag är upp till den politiska majoriteten, att lagstiftningen inte reglerar när i tid valet ska ske samt att en förtida valdag ger upphov till kostnader på cirka tio miljoner är det rimligt att valdagen sker i samband med landstingsvalet den 14 september 2014. Det valet är trots allt bara ett år bort.

Om folkomröstningen hålls i samband med de allmänna valen underlättas ett högt valdeltagande. En annan fördel är att inlandssjukvården blir en av många viktiga valfrågor i ansvarsprövandet av den politiska majoriteten.

Alliansen anser inte att på det sätt som landstinget nu styrs är att förvalta de förtroende som länet förtjänar för en rättvis och trygg sjukvård. Oavsett folkomröstning kommer alliansen att söka mandat i valet den 14 september 2014 för en sådan inriktning.

Momskonsekvenserna vid produktion och förvaltning av hyresrätter i relation till andra upplåtelseformer är inte rimlig såsom det ser ut i dag. Jag har åtskilliga gånger funderat på vad som behövs för att bostadsbyggandet ska komma i gång och det finns några intressanta förslag. Jag ska försöka redovisa för ett nedan.

Anta en tillkommande moms på 6 procent på hyran och full avdragsrätt på produktionskostnader och driftskostnader. Hyran i nyproduktion skulle då kunna sänkas med cirka 15 procent, eller som exempel - nästan 1 500 kr per månad för en trea på 70 kvadratmeter. Hyran i det befintliga beståndet behöver inte höjas då den lägre intäkten kompenseras av momsavdrag på driftkostnader.

En låg moms på hyran skulle göra att produktionen av hyresrätter och efterfrågan på nya hyresrätter skulle stiga. Det stora problemet i dag är den stora differensen mellan hyra på nyproduktion och hyra i befintligt bestånd. Antingen är hyran för låg i befintligt bestånd eller också är hyran för hög i nyproduktionen. Man kan argumentera för båda problemen.

Utifrån den dialog jag har haft med olika fastighetsägare under årens lopp har jag förstått att det huvudsakliga intresset för dem är att hitta långsiktiga hyresgäster och som tycker att de betalar en skälig hyra. I dags finns det hyresgäster som kanske bor i nyproduktion för att det råder bostadsbrist. Rimligare hyror i nyproduktionen skulle göra det möjligt att öka takten i nyproduktionen.

Förutom det uppenbara med fler bostäder skulle staten kunna göra en ganska bra affär. Förvisso går man miste om momsen vid produktionstillfället men får i stället inbetalningar från hyresrätten varje år.

Förslaget innebär inte några nackdelar för bostadsrättsproduktion då man efter försäljningen inte hyr ut något och således inte bedriver momspliktig verksamhet. Den momsen får man fortfarande in direkt vid produktionstillfället.

Detta förslag skulle innebära lite rättvisare regler för hyresrätten som skulle bli kompenserad för de i dag stora skattemässiga orättvisor som råder i och med ränteavdraget. Det som väger mot förslaget är de EU-direktiv med mera som finns angående moms på boende, i övrigt är det få förlorare.

Lärarförbundet aktualiserar i VK (31/1) den viktiga frågan om lärarlönerna. Under de senaste två åren har Miljöpartiet mer eller mindre varit ensamma bland riksdagspartierna om att aktivt driva den frågan.

Samstämmig internationell forskning visar att bra lärare är en av de viktigaste faktorerna för elevernas resultat och vad skolan i övrigt ska åstadkomma. Sveriges lärare förtjänar mer; samtidigt vet vi att kommunerna behöver tillskott staten för att kunna göra en reell satsning på lärarna. Utan en märkbar satsning på skolan äventyrar vi våra framtidsutsikter.

Av de anledningarna satsar Miljöpartiet fem miljarder under de kommande tre åren på lärarnas samlade kompetens-, yrkes- och löneutveckling.

Ska vi förändra löneläget för, och öka attraktionskraften i en av Sveriges viktigaste yrkesgrupper, så måste kommunerna få hjälp genom extra medel från staten. Att höja lärarlönerna handlar om att värdera gärningen redan när den görs.

Förhoppningen är att fler riksdagspartier kan följa Miljöpartiets exempel och göra detsamma.

Holloman misstänks för att tillsammans med ytterligare två personer stulit tio virkesbuntar om vardera tre kubikmeter, totalt värda cirka 100??000 kronor från Norra skogsägarnas såg i Sävar.

Holloman samt en av hans misstänkta medbrottslingar har häktats. En tredje misstänkt har släppts.

David Holloman sitter i AB Bostadens styrelse på mandat av Miljöpartiet. Han sitter också i styrelserna för Aktiebolaget Lokalen i Umeå, Kommunicera i Umeå AB, Aktiebolaget Holmsundsbyggnader, Aktiebolaget servicebostäder i Umeå samt Sävarnet ekonomiska förening.

Han driver även det egna bolaget Holloman vision. David Holloman har tidigare varit ledamot i Umeå kommunfullmäktige.

Enligt kammaråklagare Kjell Jannesson har stölderna från sågen ägt rum under perioden 2009 till 2012. Han säger vidare att man hittat stulet virke dels vid en fastighet i Sävar, dels vid en sommarstuga. En traktor och ett lastbilssläp har använts vid tillgreppen.

Enligt vad VK erfar har tio virkesbuntar hittats vid en fastighet i centrala Sävar som ägs gemensamt av de båda häktade.

- Min klient förnekar all inblandning och vetskap om stölderna, säger David Hollomans försvarare, advokat Ann Gerklev.

- Det här är ett grovt och systematiskt brott. Vi fick reda på det genom ett tips. Lite underligt är det att inte fler i Sävar sett att virke från sågen transporterats på kvällar och nätter. Det handlar ju om stora virkesbuntar om tre kubikmeter i varje, säger Pär Lärkeryd, vd för Norra skogsägarna som äger sågen i Sävar:

- Jag tror också att det handlar om fler än de tio virkesbuntar som just nu ingår i utredningen.

Insider?

- Glädjande nog är det ingenting som i dag tyder på det.

Är det vanligt med stölder från sågen?

- Inte på den här nivån. Det här handlar ju inte om någon som kör in med ett släp och tar lite virke till en ny veranda.

Bernt Andersson, styrelseordförande i AB Bostaden där den misstänkte David Holloman sitter i styrelsen:

- Jag fick reda på det sent i går kväll, du vet ryktena går fort. Jag har informerat vd Ann-Sofie Tapani.

Vad händer nu med David Holloman?

- Vi kommer naturligtvis inte att vidta några som helst åtgärder innan en fällande dom. Det vore skam om vi gjorde det.

Vad känner du som styrelseordförande?

- Det här är obegripligt och tragiskt. Han är ung och hade nyss startat ett nytt liv och så händer det här.

Även den andre häktade, en 44-årig man, har anknytning till AB Bostaden där han arbetar.

- Jag vill inte göra några som helst kommentar just nu. Men vad jag vet finns det ingen som helst koppling till stölderna och AB Bostaden, säger vd Ann-Sofie Tapani.

Linnéa Öhman, politisk sekreterare, Miljöpartiet:

- Det visste jag inte och därför kan jag inte heller kommentera det.

Alireza Mosahafi, ordförande i Miljöpartiet i Umeå:

- Jag är chockad. Jag visste ingenting förrän nu. Nu måste vi ta reda på vad som hänt. Men om han befinns var skyldig kan han naturligtvis inte sitta kvar på sina uppdrag.

Rustbädd är en äldre typ av grundförstärkning som användes vid dåliga grundförhållanden för att sprida ut den belastning som byggnaden utgör. Den består ofta av liggande timmer. Rustbädden fungerar bra så länge marken är vattenbemängd och syrefattig. Men när marken torkar ruttnar träkonstruktionen då syret får fäste.

Fastighetsägaren Fredrik Sällström och hans bolag Fastighetsutveckling i Umeå AB menar att det är fullständigt klart att Rosa huset vilat på en rustbädd och att det är den som orsakat de sättningar som gjorde det ekonomiskt omöjligt att reparera huset. Han hänvisar bland annat till flera geotekniska undersökningar.

Länsantikvarien Bo Sundin är av en helt annan uppfattning. Han menar att det efter rivningen stod klart att det aldrig funnits någon rustbädd, precis som man tidigare sagt.

- Rosa huset revs på felaktiga grunder, konstaterar han, eftersom kammarrätten i sitt beslut att ge klartecken för rivningen utgick från att bolagets uppgifter om att huset vilade på rustbädd var riktiga.

Rustbädd eller inte går som en röd tråd genom den mer än tio år långa och intensiva debatten om Rosa huset.

Den ena undersökningen efter den andra konstaterade att huset verkligen vilade på rustbädd, alternativt inte gjorde det. En av länsstyrelsen finansierad studie kom 2007 fram till att någon rustbädd inte gick att hitta, men andra studier delade alltså inte den uppfattningen.

När notan för en eventuell renovering av Rosa huset presenterades 2009 landade den på 25 miljoner kronor, baserat på en anbud från NCC, bland annat med hänvisning till den ruttnande rustbädden.

- En alldeles för hög summa. Jag tror att det räckt med hälften, säger Bo Sundin.

- Jag förstår faktiskt inte vad Bo Sundin är ute efter, kommenterar Fredrik Sällström den debatt om Rosa huset som nu blossat upp på nytt.

Hemavan Kenny Lannér från Umeå vann tävlingen Årets stormkock 2013 i Hemavan under måndagen. Med ripa som huvudingrediens och Trangia stormkök som utrustning tävlade sex kockar mot varandra.

Kenny Lannér, kock på Tärnaby fjällhotell, tog hem vinsten efter att juryn konstaterat att det visserligen inte var något avancerat upplägg, men att det å andra sidan inte är det viktigaste på fjället och att Lannérs bidrag var tävlingens klart godaste rätt.

- Alla bidragen höll mycket god klass och skulle kunna serveras på restaurang, säger Bjarne Rönnskog, juryns ordförande och känd krögare i området. Sven Björkland

En politisk strid har blossat upp kring folkomröstningen i landstinget. Är detta något som engagerat dig?

Umedalen Strax före klockan tio på måndagskvällen larmades räddningstjänst, ambulans och polis till branden på Paradisgränd i Umeå, efter att en granne sett genom fönstret att det brann i köket i en lägenhet på tredje våningen.

Två personer fördes med ambulans till sjukhuset för undersökning och enligt SOS Alarm befarar man att flera lägenheter i fastigheten har blivit rökskadade.

Förra veckan blev det känt att Arkitekthögskolans rektor Peter Kjaer får gå från sin tjänst. Orsaken var att han rest och representerat utanför regelverkets ramar. Men enligt flera källor till VK ligger det mer bakom. Enligt källor ska det ha pågått en maktkamp mellan den administrativa ledningen av Arkitekthögskolan, som leds av prefekt Katrin Holmqvist Sten och den visionära ledningen av skolan under ledning av Peter Kjaer.

Konflikten har varit känd för universitetsledningen under en längre tid. Professorer på skolan har uppmärksammat situationen för den högre ledningen vid flera tillfällen. I ett brev, som skickades till universitetsstyrelsen, arkitekthögskolans styrelse, universitets rektor samt dekanen, strax före Peter Kjaer fick sparken, skriver de återigen att något måste göras åt situationen.

De fyra professorerna vid Arkitekthögskolan som undertecknat brevet menar att skolans vision och framtid är hotad. Enligt dem finns det flera hot. Ett är att det finns brister i ledarskapet när det gäller administrationen, ett annat är att Peter Kjaer blir åsidosatt som rektor samt att förordningar och de ekonomiska frågorna ständigt gått före det visionära konstnärliga arbetet.

Huvudproblemet, som de påtalat för dekanen vid flera tillfällen senaste året, menar professorerna är administrering och information. De skriver också att det är uppenbart att uppdelningen av ledarskapet mellan rektorn och prefekten vid arkitekthögskolan är dysfunktionell. Problemen som finns mellan rektorn och prefekten menar de skapar förvirring. Eftersom det råder oklarhet där menar de att det leder till oklarheter när det gäller att ta beslut som rör det akademiska innehållet likväl som att administrationens karaktär gör att saker blir oklara för personalen.

De fyra professorerna menar att utan stöd och närande av skolans vision, som är att bli en av de ledande arkitekthögskolorna i världen, så kommer rekryteringen till skolan att fallera liksom forskningen på hög nivå. De är också rädda att engagemanget med industriella partners går förlorad. Risken finns att skolan misslyckas om man inte arbetar med visionen menar de.

Enligt källor till VK så står lärare och professorer på skolan bakom Peter Kjaer och hans visioner. Det är han som lockat flertalet av dem till skolan och det är han som har de konstnärliga visionerna, har knutit kontakter över hela världen och har byggt upp skolan till vad den är i dag. Att han nu sparkats har lett till bestörtning bland personal och de är oroliga för skolans framtid. En källa säger till VK att allt det som Peter Kjaer byggt upp nu riskerar att gå förlorat och att skolans rykte riskerar försvinna med honom.

I fjol sålde Coronas förre ägare Peter Haghjoo rörelsen till Neshwan Mahdi och Paul Souza. Ett kontrakt om hyra av lokalerna skrevs med Umeå studentkår.

Enligt studentkårens ordförande Fanny Eriksson sades kontraktet upp efter att Svensk student catering AB:s hyresskuld överstigit 300 000 kronor.

- Det är fel. Vi har betalat hyran. Det är Umeå studentkår och Fanny Eriksson som inte har följt kontraktet och därför hade vi inget annat val än att själva säga upp avtalet. En referensgrupp skulle ha utsetts av kåren men så har inte skett. Kåren har också både skriftligt och muntligt uppmanat studenter att inte boka lokal hos oss. Studentkåren har också valt att ha arrangemang på andra ställen. Det har helt enkelt inte gått att samarbeta med kåren och ordförande, säger Carl Rehnberg, ekonomichef.

Tillsammans med ägarna utreder man nu möjligheten att stämma kåren för avtalsbrott. I går lämnade styrelsen för företaget in en begäran om konkurs till Umeå tingsrätt. Under eftermiddagen fattade tingsrätten beslut om att försätta företaget i konkurs.

- Vi har inga skulder till vare sig studentkåren eller till våra anställda. Det handlar om leverantörsskulder som inte betalats. Verksamheten var lönsam den sista tiden. Problemet har i stället varit att studentkåren och framför allt ordförande bestämt sig för att vi skulle bort. Varför vet vi inte. Hon har vägrat komma till förhandlingar och har inte visat någon vilja att prata med oss, säger Carl Rehnberg.

Ordförande i studentkåren, Fanny Eriksson, säger att hon inte haft något emot företaget.

- När det gäller frågan om referensgrupp så var det ett gemensamt beslut att avvakta med att utse gruppen. Det är inget som vi struntat i.

- Kåren arrangerar inga fester utan det sker av föreningarna och var de har sina evenemang kan vi inte påverka. Att jag inte har kommit till förhandlingar beror på att jag haft annat för mig. De har kallat till möten med tre timmars varsel och jag måste få tid för planering, säger Fanny Eriksson.

Hon erkänner dock att hon senaste tiden vägrat sitta i förhandlingar med företaget.

- De har varit otrevliga och jag har i stället sagt att någon annan i studentkårens styrelse får sköta förhandlingarna, säger Fanny Eriksson.

Vad som kommer att hända nu med Corona är oklart. Enligt Fanny Eriksson så har man inte fått in alla nycklar. Att kåren sagt upp kontraktet har ifrågasatts av företaget.

- Först när vi har rett upp alla frågetecken kan vi ta ställning till om vi ska söka någon annan som sköter verksamheten, säger Fanny Eriksson.

- Vi har olika syn på hur pengar ska användas. Det är viktigt att pengarna används till kärnverksamheten, men det har kommit fram att de används på andra sätt. Vi har olika uppfattningar, min syn är att pengarna är till för grundutbildning och forskning och att de ska komma studenterna och forskarna till nytta, säger hon.

Det brev som professorerna lämnat in, och som delvis handlar om administrativa problem, säger Katrin Holmqvist Sten att hon inte förstår.

- Jag förstår inte vad de menar med administrativa problem, säger hon.

Hon säger att det under en längre tid har haft olika syn på pengar och att de också haft genomgångar om hur man använder pengar.

- Detta kulminerade nu i och med den internrevision som gjorts. Men nu startar en ny process som ska se till att kulturen här skärps upp och att man rättar sig efter de regler som finns.

Åsa Rasmuson-Lestander, dekan för den teknisk-naturvetenskapliga fakulteten där Arkitekthögskolan ingår säger att hon tagit del av brevet från de fyra professorerna och medger att det finns ett ledningsproblem på Arkitekthögskolan.

- Det har uppmärksammats och vi har startat diskussion med de här lärarna som skrev brevet om hur vi ska lösa det på bästa sätt.

Enligt dem handlar det bland annat om att det finns problem mellan prefekt och rektorn, vad säger du om det?

- Det finns ett kommunikationsproblem dem emellan. Prefekten är utsedd av mig att sköta det ekonomiska och personalansvaret, sen har vi rektorn som också har en uppgift och det är att vara ansiktet utåt.

Är huvudproblemet att det finns en konflikt mellan rektor och prefekt?

- Det kan vara...den här utåtriktade verksamheten, där fick Peter Kjaer i uppdrag av rektorn för universitetet att vara behjälplig vid rekrytering av lärare, visionen och det akademiska innehållet. Första tiden när han kom så fanns också en föreståndare som skötte det administrativa eftersom Peter Kjaer inte kände till de svenska förhållandena. Föreståndaren skötte det administrativa ledarskapet, det funkade bra då. Den föreståndaren avgick 2009. Då bytte vi prefekt och då kom problemen.

Är de problemen kopplade till att Peter Kjaer nu fått gå?

- Det var ju genom internrevisionen, och det är ett annat ärende.

Men var det ett sätt att få bort honom?

- Det är rektorn som tagit det beslutet, det kan jag inte yttra mig om.

Umeå universitets rektor Lena Gustafsson säger att skolan har en ledningsstruktur som är komplicerad och att den kommer att ändras framöver.

- Jag vill inte uttala mig gällande om det finns någon konflikt eller ej. Det är en för enkel förklaring, situationen är mer komplex än så, säger Lena Gustafsson.

Att Peter Kjaer får gå säger hon inte har med detta att göra.

- Det har det faktiskt inte, men det finns helt klart ett antal frågeställningar och problem. Det finns en hel del att titta närmare på.

VK har sökt Peter Kjaer för en kommentar utan att lyckas.

Musikskolan i Umeå planerar att i höst få i gång en ny typ av musikundervisning för barn på Ersboda och Ålidhem: El Sistema Umeå.

- Vår förhoppning är att vi ska nå barn och ungdomar som annars inte skulle söka sig till vår musikundervisning, säger Musikskolans chef, Åsa Linghult

Rent metodiskt innebär El Sistema att barnen ska spela mycket och ofta.

- Vi vill att alla barn ska få spela, det ska vara gratis och det ska vara på skoltid, säger Agneta Högstadius, en av de musiklärare som engagerar sig för att El Sistema Umeå ska bli verklighet.

Musikundervisningen skall vara obligatorisk redan från fyra års ålder. Den ska ingå i den ordinarie verksamheten tre gånger i veckan, upp till tredje klass. Från fjärde till nionde klass ska verksamheten erbjudas frivilligt i anslutning till skoldagen.

Umeå Musikskola bjöd förra veckan hit Malin Aghed, processledare för El Sistema i Göteborg. Hon träffade förskole- och skolpersonal på Ersboda och Ålidhem och berättade om sina erfarenheter från att bygga upp El Sistema-verksamheten i Göteborg.

Malin Aghed arbetade i Hammarkullen i Göteborg, när den första El Sistemaundervisningen i Sverige startade 2010. Den kom i gång med stöd och inspiration av den dåvarande chefsdirigenten för Göteborgs Symfoniker, Gustavo Dudamei. Han är själv ett av de två miljoner barn från Venezuela som sedan 1970-talet fått chansen till en helt ny framtid, med hjälp av allt det som musiken och orkesterspelet gett.

- El Sistema är i grunden ett socialt projekt, med musik som verktyg. Vårt viktigaste arbete är att se alla barn och hjälpa dem att växa, säger Malin Aghed.

Helt utbyggt räknar man med att nå 1 400 barn i de två aktuella stadsdelarna, men även deras familjer. Genom att skapa mötesplatser involveras hela familjen.

- I Göteborg har vi kallat våra familjekvällar för "Vänstay" (en wednesday-ordvits). Varje onsdag mellan klockan 17 och 18 är det någon gemensam aktivitet på skolorna. Konserter, musiklekar, sång eller knytkalas.

En onsdag i månaden äter man middag tillsammans.

- Det blir helt fantastiska möten mellan människor som annars aldrig skulle träffas, berättar Malin Aghed.

El Sistema Umeå kommer att byggas upp i nära samarbete med Norrlandsoperan. Barnen kommer att få möta de professionella musikerna och spela ihop med dem i olika sammanhang.

Genom att ingå i en orkester, där alla spelar sin roll i en större helhet, vill man ge barnen tilltro till sina egna krafter.

- Vi vill att de ska få en egen erfarenhet av att man kan uppnå stora mål genom att arbeta intensivt tillsammans med andra, säger Åsa Linghult.

Tomas Wennström, kulturnämndens ordförande, är positiv till El Sistema Umeå.

- Vi har en vision om att ge alla barn i Umeå möjlighet att prova på att spela ett instrument under Kulturhuvudstadsåret 2014, det här skulle kunna vara en del i den visionen, säger Tomas Wennström.

Hur det hela ska finansieras är ännu inte klart. Man har fått 100 000 kronor från Umeå kommun för en förstudie, och från ftiftelsen El Sistema Sverige, kommer ett bidrag på 600 000 kronor.

- Vi tror på det här, och kommer att se till att vi kan starta i någon form till hösten, säger Åsa Linghult.

El sistema startades som ett socialt projekt i Venezuela 1975.

Ekonomen och amatörmusikern José Antonio Abreu ville lyfta barn ur den negativa tillvaron i de fattiga stadsdelarna.

När han själv spelade fiol i en orkester uppfylldes han av att vara en viktig del av något större.

Den känslan av delaktighet, ville han ge de unga i Venezuela.

Det blev starten på en statligt finansierad musikskola. Fram till i dag har den gett över två miljoner barn och unga möjlighet att utvecklas. De har fått lära sig spela ett instrument och ingå i symfoniorkestrar med professionella musiker. Musiken blir ett verktyg för utveckling.

Vargetableringen i Junselereviret, som sträcker sig in i Västerbottens län och sammanfaller med ett område där renskötsel bedrivs, har på nytt hamnat på Naturvårdsverkets bord.

En ny ansökan om skyddsjakt på vargtiken har lämnats in av en av de samebyar som har renar i området.

Fram till i fredags hade fältpersonal från länsstyrelserna i Västerbotten och Västernorrland varit med och hittat 35 vargdödade renar, varav vargtiken ensam står för 26 renar efter det att varghannen avlivades 11 januari.

- Nu måste regeringens och riksdagens politik efterlevas. Det vill säga att det inte ska finnas bestående förekomst av varg i renskötselområdet. Varg är det mest besvärliga rovdjuret för renskötseln, säger Per-Mikael Utsi, ordförande i Sametinget, till VK.

Tiden för den tidigare beslutade skyddsjakten, som stoppades efter överklagande, gick ut 14 februari.

Därför har en ny ansökan gjorts och den kommer att behandlas i veckan.

- Vi har inte något datum klart än. Men skyddsjaktsansökningar hanteras skyndsamt, förklarar Göte Hamplin på Naturvårdsverket.

Samebyn understryker i sin ansökan att man har en intensiv bevakning av renhjordarna men förklarar att det trots detta är omöjligt att skydda renhjordarna från vargangrepp.

Den psykiska och fysiska press samt den ökade arbetsbelastning som renskötarna utsätts för till följd av varg i vinterbeteslandet ska studeras och utmynna i en rapport.

Glesbygdsmedicinskt centrum i Storuman planerar på Naturvårdsverkets uppdrag för en riskanalys .

- Medlemmar från tre olika samebyar ska delta i analysen, säger Anette Edin Liljegren, projektkoordinator på Glesbygdsmedicinskt centrum.

Vänsterpartiet och Alliansen vill att ärendet återremitteras.

- Landstingsstyrelsen får återkomma med en fråga som kan få bred majoritet i fullmäktige och är väl förankrat med Folkinitiativet, säger gruppledaren Maria Grip (V).

Vid gårdagens extra landstingsfullmäktige framkom det att de fyra partierna i Alliansen också vill ha en återremiss, både när det gäller hur frågan på valsedeln ska formuleras och när omröstningen ska hållas. Därmed finns det en tillräckligt stor andel röster för att låta frågan gå tillbaka till landstingsstyrelsen och beredas på nytt.

- Alliansen drar efter en samlad bedömning slutsatsen att frågan måste beredas ytterligare, säger oppositionsledaren Nicklas Sandström (M).

S och MP har tillsammans har 37 mandat till skillnad mot V och Alliansens 34. Men för en återremiss krävs endast att en tredjedel av ledamöterna röstar för detta för att frågan ska skickas tillbaka till landstingsstyrelsen.

- Det som är oklart är om frågorna om det ska bli en folkomröstning och hur frågan på valsedeln ska formuleras kan separeras, menar Niklas Sandström.

Alliansen har också reagerat på att landstingets majoritet inte lyssnat på de juridiska experter från Sveriges kommuner och landsting (SKL) som de anlitat kring hur frågan ska formuleras och folkomröstningen hanteras.

- Juristerna rekommenderar en annorlunda frågeformulering samt att folkomröstningen bör genomföras i samband med de allmänna valen 2014.

Det håller inte landstingsrådet Peter Olofsson (S) med om. Han menar att de under lång tid har försökt få besked från Alliansen om vilken fråga de tycker bör ställas i omröstningen, men inte fått det.

- Den fråga de föreslår går inte att ställas. Vad är en "egen ambulans" och "lika vård"?

Att majoriteten valt att byta ut en formulering i juristernas förslag förklarar han med att det är ett redan demokratiskt prövat förslag som ska omprövas.

- Därför bör det vara ja-förslaget.

Att det nu blir återremiss menar Olofsson är ett svek från främst Alliansen.

- Alliansen har jobbat hårt för att få en folkomröstning. Men de sviker dem som skrivit under detta.

Om majoriteten kommer att ändra sitt förslag till formulering vid en återremiss vet inte Peter Olofsson.

- Då måste de ju komma med bra förslag på hur det ska vara.

Konsekvensen av en återremiss blir att ett extra landstingsfullmäktige sammankallas så snart som möjligt för att besluta om folkomröstningen. Olofsson vet dock inte om det fortfarande är möjligt att hålla folkomröstningen i slutet av maj som majoriteten planerat. Men att vänta till valet hösten 2014 vill han inte.

- Vid valet prövas fördelningspolitiken och då fyller folkomröstningen ingen funktion. Jag kan inte heller tänka mig att de som skrivit på för en folkomröstning vill vänta till 2015 för att få en eventuell förändring.

Alla ledamöter hade i stället fått läsplattor, där de hade kunnat ladda in alla handlingar digitalt. Från nyår skickas inga pappershandlingar längre ut till medlemmarna i någon nämnd eller beslutade organ i kommunen.

En stor del av fullmäktige handlade om samarbete med andra kommuner. Redan nu har Vindeln ett framgångsrikt samarbete med Umeå om gemensam brandchef, men i framtiden kommer det att bli ännu flera former för samarbete.

- Vi tittar på ett gemensamt lönearbete, där vi kanske kan köpa den tjänsten i stället för att själva anställa. Samma sak när det gäller tekniska chefen, som nu slutar och där det kan vara svårt att hitta en ny. Genom att samarbeta med andra kan vi fortsätta vara en egen kommun, säger kommunalrådet Ewa-May Karlsson.

Johan Söderling, kommunalråd i Vännäs, medverkade vid fullmäktige i egenskap av ordförande för Umeåregionen och framhöll att kommunerna i framtiden behöver samarbeta allt mera för att kunna anställa spetskompetens. En utmaning för framtiden är också den diskussion som nu förs om att skapa gemensamma nämnder mellan kommunerna.

En kvalitetsredovisning över utbildning, som fullmäktige fick ta del av, visar att Vindeln även här står inför utmaningar. Det finns brister i elevernas utbildning och man har svårt att komma upp i hundraprocentiga mål.

- Skolsystemet behöver en långsiktig planering. En viktig del är att skolan tilldelas medel för att uppdatera befintlig utrustning och läromedel, säger förvaltningschef Lars Johansson.

Det debatten främst handlat om är hur frågan i folkomröstningen ska formuleras.

Den rekommendation som SKL:s jurister haft lyder: "För att minska underskottet i landstingets budget beslutades att minska antalet vårdplatser i Dorotea från fyra till två och att ersätta den stationerade ambulansen i Åsele med akutbil. - Ska detta budgetbeslut med ovan nämnda åtgärder upphävas?"

Majoriteten, S och MP, valde dock en modifiering av juristernas formulering: "För att minska underskottet i landstinget budget beslutades att minska antalet vårdplatser i Dorotea från fyra till två och att ersätta den stationerade ambulansen i Åsele med akutbil. - Ska detta budgetbeslut med ovan nämnda åtgärder gälla tillsvidare?"

Det förslag Alliansen har bygger på formuleringen i Folkinitiativets namninsamling: "Vill Du ge Västerbottens läns landsting i uppdrag att utforma ett åtgärdspaket som säkerställer sjukvård för alla, vilket bland annat innebär att Dorotea sjukstuga får primärvårdsjour och vårdplatser som tidigare och att Åsele får en egen ambulans?"

Det är ett nytt projekt som ersätter Bostadens tidigare planer på nybyggnation i kvarteret Muraren strax intill - där revs häromåret det så kallade Focushuset.

Bakom ligger en bytesaffär med Umeå kommun.

Kommunen vill nämligen i framtiden bygga parkeringshus på tomten i kvarteret Muraren.

- Det är ett bra läge för ett stort parkeringshus där, därför har vi gjort det här bytet med Bostaden, säger kommunalrådet Lennart Holmlund (S).

Det nya parkeringshuset ingår i kommunens planer för området där Vännäsvägen nu ligger, mellan Nolia och gamla godsbangården.

Ett område som i den nya översiktsplanen är avsatt för exploatering med det som kallas blandstad, med ett stort antal bostäder.

- Vi vill flytta vägen norrut upp mot järnvägen och på så sätt få ett stort, sammanhängande område att utveckla. För att lösa parkeringsbehovet behövs ett nytt parkeringshus i bra läge och med bra trafiklösningar, säger Lennart Holmlund.

För Bostadens del innebär markbytet och det nya projektet att antalet lägenheter utökas.

I verksamhetsplanen skriver fastighetsbolaget att man planerar för 85 lägenheter - det tidigare projektet i kvarteret Muraren omfattade 60 lägenheter.

Nu ska alltså gamla djursjukhuset rivas.

I morgon, onsdag, har byggnadsnämnden frågan om att bevilja rivningslov på dagordningen.

Byggnaden är inte markerad som bevarandevärd, men är en del av gamla regementet K4. Länsantikvarie Bo Sundin skriver i sitt yttrande att han förordar att gamla djursjukhuset bevaras, men att en eventuell rivning inte utgör en påtaglig skada av riksintresset för kulturmiljö.

Området är i dag planlagt för park och plantering. En ny detaljplan krävs för att Bostadens projekt ska kunna genomföras.

I Lagen om Sveriges Riksbank finns bestämmelser om att sedlar och mynt är lagliga betalningsmedel, vilket innebär att var och en är skyldig att ta emot sådana som betalning. Sveriges kommuner och landsting har undersökt möjligheten för kommuner att kringgå bestämmelserna och funnit i ett avgörande hos Svea hovrätt att kommuner kan ta beslut i lokala trafikförordningen som begränsar betalmöjligheterna.

Hos UPAB i Umeå finns inga planer än på att ta bort sedel- och myntautomater.

- Det senaste 10 åren har betalning med mynt eller sedlar sjunkit i Umeå från cirka 70-80 procent till cirka 20 procent. Problemet är att det för oss kostar ungefär lika mycket att ha kort-, mynt- eller sms-betalningssystem. Jag ser därför ingen anledning att ta bort automater för mynt eller sedlar de närmsta åren, säger Håkan Gustavsson hos UPAB.

Det som skulle förenkla hanteringen för både kunder och för parkeringsföretag är ett helt nytt system.

- Det skulle kunna vara ett system som fungerade lika enkelt som sms-betalning och där kunden kunde skriva ut kvitto själv. Då slapp vi både höga kortkostnader och utskriftskostnader, säger Håkan Gustavsson.

ÅSELE Vindkraftsbolagen TCC och Nordex Sverige ansöker om tillstånd att få bygga en ny vindkraftpark i Åsele kommun.

Ansökan som lämnats in till länsstyrelsen gäller ett tillstånd för högst 15 kraftverk i Bäckaskog cirka 23 kilometer söder om Åsele samhälle intill läns- och kommungränsen mot Västernorrland och Örnsköldsvik.

Markägare för projektområdet är Sveaskog och vindkraftparken som planeras på Storberget saknar bebyggelse.

TCC AB är ett projektbolag inom Teleconkoncernen som är verksamt inom vindkraft- och telekommunikationsbranschen med huvudkontor i Motala.

Gun-Britt växte upp som yngst med tre syskon. Föräldrarna hade storjordbruk som krävde stora insatser. Här fick alla hjälpa till och alla skulle vara duktiga. Så även minstingen Gun-Britt.

- Mina föräldrar hade mycket att stå i. Det var svårt för dem att få tiden att räcka till.

Sex år gammal inleddes grundskolan i Tavelsjö och avslutades på Grubbe i nian.

- Mina betyg sjönk drastiskt sista året men jag tog mig in på naturlinjen på Västra gymnasiet. Jag hade tänkt bli agronom eller veterinär.

Hon fick dock nöja sig med att läsa till sjuksköterska och började utbildningen i Gävle för att efter ett år fortsätta i samma spår i Umeå.

- Jag hade då träffat min blivande man Gösta. Vi förlovade oss samtidigt som jag tog min examen och började jobba.

När bondedrömmarna vaknade tog man 1977 över makens jordbruksfastighet. De skaffade får och sedan mjölkkor. Barnen Marlene, Thomas och Cecilia förgyllde tillvaron och förutom att sköta hem, barn och jordbruk vakade Gun-Britt på lasarettet.

- När Cecilia föddes sa jag upp mig. I stället klippte jag våra får, lärde jag mig tova och växtfärgning och höll väv- och tovningskurser. Det var en inkomstkälla men inte tillräckligt.

Därför började hon åter på lasarettet, först på halvtid och senare till heltid.

- Jag engagerade mig fackligt, fick vidareutbildning i ortopedi och hamnade i en grupp som skulle utveckla den ortopediska vårdfilosofin.

Året var 1995. Livet snurrade på. Så händer det - slag i slag.

- Mamma ramlade och slog sig. Hon ramlade ytterligare en gång och veckan före midsommar fick hon en hjärnblödning.

En månad senare klämdes maken Gösta till döds.

- Det var inget som stämde när jag kom hem från jobbet. Hunden var lös. Det tog en timme innan jag hittade traktorn och Gösta bakom lagårn.

Att Gun-Britt gått in i ett chocktillstånd förstod hon först 15 år senare. Allt skulle tas om hand, begravning, sjuka mamma, gamla svärmor, barnen och jordbruket.

- Det var bökigt att jobba på schema, därför började jag dagtid på ortopedmottagningen. Projektet, som jag varit med om tidigare, hade väckt tankar och funderingar hur en vårdavdelning borde vara och belyst chefens betydelse.

När man sökte ny avdelningschef på ortopedmottagningen var Gun-Britt på bettet. Det jobbet skulle hon minsann klara. Också.

- Då började jag få andnöd, kunde vakna mitt i natten, blev mer och mer irriterad. Jag kunde till och med svära åt läkarna.

Chefsjobbet var ansträngande - allt skulle tänkas på. Utbildningen som landstinget då satsade på gav Gun-Britt funderingar om sitt chefskap. Operationplaneringssystemen skulle utvecklas vilket innebar mer och mer jobb. Några av deltagarna kroknade.

- Som chef skall man ha koll på sin personal. Att jag själv låg i riskzonen tänkte jag aldrig på.

I samma veva uppdagades ätstörningsproblem i familjen. Något som Gun-Britt aldrig förstått, aldrig fattat vad ränderna på toalettstolen betytt.

- I början av maj fick jag panikångest. Jag trodde det var hjärtinfarkt men det var kroppen som sade ifrån. Det var sista dagen jag jobbade som avdelningschef.

Sjukskrivning med psykoterapi under fyra år följde, liksom rehabilitering på Saxnäsgården.

- Det var 2001 som jag fick fara till Saxnäs, till en helt sagolik stab. Det var där jag förstod att jag behövt hjälp för att ro familjebåten i land.

Rehabiliteringen fortsatte i De4:s regi. De visste hur det var att vara utbränd och Gun-Britt fick först börja med social träning. Utbildningen i taktil massage visade sig sedan vara rätta vägen för Gun-Britt.

- Jag startade mitt företag 2004 men har inte till fullo accepterat mina skador. Jobbet som sjuksköterska och chef var så roligt. Minnet lurar mig fortfarande och drogar mig att göra för mycket. Allt detta låter som ett snyftliv men det är det inte. Det fanns ingen annan utväg att göra denna resa som varit en resa inåt. Allt försvann när jag blev sjuk, mitt jobb, mitt hem, min karriär. Ett nytt lugnare liv har växt fram.

Gabriella och Ella

Gabriella är den kvinnliga formen av hebreiskans Gabriel som har tolkats Guds kämpe eller Gud är min styrka. Namnet kom hit på 1700-talet och blev populärt under 1980-talet.

Ella betraktas som en kortform av flera namn, som Gabriella, Elisabet, Helena eller Eleonora. Gabriella går tillbaka till betydelsen Guds kämpe, Elisabet till Gud är fullkomlighet, Helena till fackla och Eleonora möjligen till barmhärtighet. Ella kom hit på 1500-talet, var populärt 1900-1940 och har fått en ny topp de senaste årtiondena.

Låt mig få berätta om en köttskandal från 1980-talet. En pinsamhet i det lilla formatet med extra prima nötkött från Sverige och inte en häst så långt ögat kunde nå. Men ändå. Preskriberat. Därför träder jag fram.

Jag var ung livsmedelsarbetare på Prinsen Köpcenter på Teg och hade just lärt mig allt från hängmörat kött och hela processen ut till mimosasallad i delikatessen.

En grillmästare på 17-18 år vars tjocka spjäll och kyckling var så delikata att de smälte i munnen på Tegsborna och (skarvar jag till lite så här i efterhand) lockade kunder ända från Yttersjö och Kasamark. Ungefär så.

Men en gång gick det fel. Det var en fredag och allt det goda skulle fram i disken. Lite extra fin helgmat. Nu skulle Tegsborna unna sig.

Inför helgerna kunde det handla om fläskkotletter, flankstek, pepparbiff och storsäljaren lövbiff. Alltid svenskt kött av nöt och gris.

Men att det kunde bli fel även med sådana fina förutsättningar skulle den unge anställde bevisa senare samma dag.

Det här var i början av min livsmedelskarriär och jag var inte den som skar och styckade så mycket. Min uppgift gick mest ut på att fylla på och hålla snyggt.

När förpackningarna med lövbiff tog slut kände jag dock att det var dags för ett eget initiativ. Stegade därför in i kylrummet och greppade ett vakuumförpackat innanlår.

Åtminstone trodde jag att jag gjorde det.

Det blev fredagen då fem kilo ytterlår presenterades som lövbiff (köttet är ju lite hårdare än innanlår och passar bättre till grytor).

Men att det var ett kokkött jag stod och skar i snajdiga skivor och la upp på tråg och märkte upp som lövbiff ägnade jag aldrig en tanke.

En stund senare berättade jag i alla fall om mitt initiativ för styckmästaren. Kanske med lite stolthet i rösten. Då uppdagades allt. Minns att jag sprang ut i butiken med den där spänningsmusiken från filmen Hajen spelande i huvudet. Du-du, du-du, du-du.

Tomt! Facket där den annorlunda lövbiffen legat gapade tom.

Nåväl, folk som kom hem och började steka skulle väl snart inse att något var fel och återvända till butiken för att reklamera köttet.

Men inte. Det här var helgen då tre kilo ytterlår presenterades som lövbiff och folk satt och kämpade med kniv och gaffel vid köksborden på den södra sidan av älven.

Minns att jag hoppades på att det skulle bli goda rullader av ytterlåret. Utmärkt i så fall. Köttet är till för det.

Men säkerligen vankades det även kokkött med persiljesmör och kanske lite frittar till det på tallrikarna den helgen. Stekande av skosulor. Lite kamp vid tuggandet.

- Ska det verkligen vara så här? Nu ha n'Anders stekt tjötte för länge igen!

Inte ett enda av paketen reklamerades.

Säg lövbiff och jag får något skamset i blicken.

MIKAEL WIKNER

Bernt Ämting, Umeå.

Som tidigare meddelats har Bernt Ämting avlidit i en ålder av 76 år. Hans närmaste

är hustrun Anita och tre barn i ett tidigare äktenskap.

Vissa människor man möter i livet får stor betydelse för hur man tänker och känner. En sådan person var Bernt Ämting.

Vi träffades första gången 1958, på trappan till Philologicum i Uppsala när vi läste Nordiska språk. Vi kände genast samhörighet på grund av vår klassbakgrund, att vi kommit till lärdomens högborg lite på nåder och fått "grötstipendium"; statliga bidrag till hyra och mat. Vi kom från kronotorp respektive småjordbruk, många syskon och utan ekonomiska resurser i bagaget, men kunskapshungriga och medvetna om att vi måste vara duktiga om vi skulle bli accepterade i akademin. Det var vi som förväntades bli funktionärer i det nya folkhemmet, i skolor, sjukhus och på sociala institutioner, därför vi "kostats på" av samhället.

Men Bernt ville alltid något mer med sina studier och sin undervisning. Han hade ett särskilt djup, en analytisk skärpa och begåvning. För honom var kunskaper inte bara redskap, utan skulle också leda till förändring.

Vi blev nära vänner för livet och kunde samtala dagar i sträck om varför vi lever, varför världen ser ut som den gör och varför kärlek och vänskap trots allt slätar över och gör livet uthärdligt. Bernt blev den stora ögonöppnaren och gav nya perspektiv på allt.

Som den renässansmänniska han var orkade han ta till sig årets alla nya böcker, se alla pjäser och följa alla debatter. Hans stora intresse för litteratur, teater och dans delade han frikostigt med sig och var inspirerande. Han sade sig ofta avsky tv som han tyckte var ett ytligt medium, men när man talade om olika program hade han ofta sett just dessa. Och det är väl just det som är äkta vänskap. En relation som har lång varaktighet och där man visar stor tolerans för varandras egenheter och krumelurer.

Bernt var en stor nydanare inom pedagogik och introducerade en lång rad nya metoder i sin egen undervisning - metoder som byggde på ett antiauktoritärt förhållningssätt till unga och att uppmuntra den skapande fantasin. Ibland var det dialogpedagogik, ibland Paulo Freire, ibland Augosto Boal och inte minst det nya ämnet Pedagogiskt drama. Där var Bernt den stora pionjären i Sverige! Under 70-talet reste vi omkring och gav dramakurser - en period som var oerhört värdefull i mitt eget sätt att tänka om inlärning och pedagogik.

Bernt såg på undervisning som en normkritisk vetenskap. Kunskaper för förändring var inte bara upplevelser, identifikation och övningar, utan det var minst lika viktigt att övningarna följdes upp med analys och teoretiska resonemang.

Umeå var Bernts plats på jorden. Där fanns möjligheterna. Skolor och universitet som växte, ett rikligt kulturliv, en politisk radikalism, mycket debatt och där fanns hans älskade Anita - bästa tänkbara miljö för en levande människa som Bernt.

Men utan Bernt blir Umeå aldrig detsamma för hans vänner.

Kör Den världsberömde körledaren Eric Ericson avled natten till lördagen, 94 år gammal. Han brukar kallas den moderna svenska körsångens fader och är kanske mest känd för sitt arbete med manskören Orphei Drängar, där han var dirigent i 40 år.

Han föddes i Borås, var son till en frikyrkopräst och introducerades för musik i tidig ålder, han lärde sig spela piano och orgel och dirigerade redan i tonåren en kör. 1945 grundade han Kammarkören med 16 vänner, främst för att sjunga musik från renässansen. Med den, och under sin tid på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, kom han att utveckla körmusiken på ett sätt som har präglat körsjungandet i Sverige och i världen.

Under sin tid på Kungliga Musikhögskolan blev han vän med en grupp som skulle få stor betydelse. De kallades Måndagsgruppen och omfattade bland andra kompositörerna Sven-Erik Bäck, Sven-Eric Johanson och Ingvar Lidholm, inflytelserika namn i Musiksverige. Deras improviserande och musicerande fick stor betydelse för hans musikaliska utveckling.

1952-82 var han chefsdirigent för Sveriges kanske mest kända kör, Radiokören. Han blev 1968 professor i kördirigering.

Han tilldelades det danska Sonningpriset 1991, Nordiska rådets musikpris 1995 och Polarpriset 1997.

Eric Ericson efterlämnar fru och fyra barn. (TT Spektra)

Göran Norman, Stor-uman.

För en tid sedan nådde oss budet att vår vän Göran Norman avlidit. Närmast anhöriga är Ingrid och två söner samt syskon med familjer.

Göran Norman var styrelseledamot i Storumans S-förening. Vi saknar vår kamrat. Hans medverkan i föreningsarbetet var av oss mycket uppskattat och värdefullt.

Göran var näringslivsorienterad och socialdemokratin var för honom ett naturligt val. Han var vice ordförande i miljö- och samhällsbyggnadsnämnden.

Göran var en god samhällsplanerare, och hans kunskaper inom plan- och bygglagen kom väl till pass i nämndens arbete. Hans intresse för politik blev där-igenom en stor tillgång, inte bara för oss utan också för den omvärld som han rörde sig i.

I debatten var han tydlig och rak i sitt framträdande. Hans närvaro vid våra föreningsträffar innebar därför att vi andra fick tänka till både en och två gånger innan vi gick till beslut.

Görans goda analytiska och strategiska förmåga värdesattes långt utöver partigränserna. Han hade den unika förmågan att kombinera ideologi och sunt förnuft. Han var en person som stod med båda fötterna på jorden.

Till yrket var han skogskonsulent och otaliga är de skogsägare som han hjälpt att sköta sin skog på bästa sätt, liksom även att ta de rätta ekonomiska besluten.

Förutom att Göran var en god far och make var han en allmänt omtyckt och aktad person av många, men särskilt av de mindre skogsägarna. Han hade ett starkt intresse för att utveckla lokalsamhället, samtidigt som han även hade goda kontakter med omvärlden. Kännetecknande för honom var dock att han var lösningsinriktad och såg möjligheter i stället för hinder.

För oss var han inte bara politiker och skogsman, han var också en mycket uppskattad kamrat och vän, som gärna ställde upp och gav hjälp och vägledning åt oss andra när det behövdes.

Det pågår mycket forskning för att kunna lösa frågan om hur vårt digitala kulturarv ska lagras.

- I dag är det inga problem att förvara digital information i 10-15 år, men om man ser till ett längre tidsperspektiv är det ingen som vet vad som händer med tekniken, säger Elena Maceviciute, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås.

Hon deltar i det internationella forskningsprojektet Pericles som startar under 2013 och som EU satsat över hundra miljoner kronor på fram till 2016. Där inriktar man sig främst på digitalt material på stora företag och institutioner, som bland annat museet Tate Modern i London.

- Det är en fråga om pengar. Om vi hittar lösningar kommer det säkert att utvecklas system som också kan användas av var och en, säger Maceviciute.

Det är inte bara vår kommunikation som sker digitalt. I dag blir bland annat e-böcker, nättidningar och digital konst vanligare fenomen.

Elena Maceviciute påpekar att eftersom tekniken förändras hela tiden måste vi hitta lösningar för hur vi förvarar digital information som är oberoende av tekniska framgångar.

Tjejstarkt. Fler pojkar än flickor håller på med lagidrotter och fotboll är ofta den mest populära - men inte i Holmsund/Obbola. Här är det innebandyn som är störst och tjejerna som dominerar sporten. Kajsa Skönby, Emma Hellberg och Amanda Nordström är tre av många unga innebandytjejer i Holmsund.

- Innebandy är helt enkelt en bra sport där man i Holmsund har bra förutsättningar rent träningsmässigt, menar de.

Foto: Kenneth Sandelin sidan 29

Nyåker En allvarlig trafikolycka inträffade under måndagen när en timmerbil krockade med en personbil.

Olyckan inträffade i fyrvägskorsningen i Nyåker, Nordmaling. En kvinna och ett barn färdades i bilen. Initiala uppgifter gjorde gällande att kvinnan inte ska ha varit kontaktbar efter olyckan. Både kvinnan och barnet fördes med ambulans till Norrlands universitetssjukhus. Vid 17-tiden på kvällen meddelade akuten  att både kvinnan och barnet fick lindriga skador och har förts till vårdavdelning.

Polisen inledde under måndagen ett utredningsarbete på platsen, där det stundtals var begränsad framkomlighet på grund av bärgningsarbete.

Fredagen den 4 januari i år rapporterade Sveriges Radio att en grupp tyska forskare har lyckats åstadkomma temperaturer under den absoluta nollpunkten. Därigenom har jag och vetenskapen berövats den trösterika tanken på att det aldrig blir jävligare än minus 273,15 grader Celsius, punkten vid vilken atomernas vibrationer helt avstannar.

Jag bor med en sörmlänning och en bebis, som båda två genomlever sitt första norrländska vinterhalvår. Om den här vintern var andra världskriget skulle vi befinna oss ungefär vid 1943: Tyskarna har kapitulerat i Stalingrad, men håller fortfarande Vitryssland och Frankrike.

Sörmlänningen tänder lampan under spisfläkten och står en extra kvart i duschen, men han aktar sig noga för att kritisera minusgraderna i alltför direkta ordalag. Vi talar om mörkret och kylan som om de vore släktingar till mig - jag tar dem i försvar trots att jag inser att de är odrägliga att ha att göra med. De är trots allt en del av min historia, jag har tjäle i själen.

Den lägsta temperatur jag befunnit mig i är minus fyrtiotvå grader, i Luleå 1999. Då var skolan stängd, mamma stannade hemma från jobbet och vi promenerade till Ica för att se hur kvarteret tedde sig i undantagstillståndet. Det mesta var sig likt, fast gatorna var folktomma. Familjens cockerspaniel kissade i rekordfart tre steg från porten. Men jag höll värmen, för en gångs skull iförd täckbyxor i stället för de sedvanliga tre lagren nylonstrumpor.

Köldindex, eller vindens kyleffekt, är en beskrivning av hur mycket kallare luften känns när det blåser. Exempelvis kan fem minusgrader upplevas som 22, när vindstyrkan är tio meter per sekund. Mitt personliga köldindex har fler parametrar, i tonåren spelade fåfänga och förnekelse de mest avgörande rollerna för temperaturupplevelsen. Uselt väder besvärjdes bäst med sommarlätta kläder. Så resonerade jag tappert, tills en januaridag då kinaskornas tunna sulor sprack mitt itu, halvvägs till gymnasieskolan.

Fortfarande tenderar jag att associera frusenhet med samma förgörande välbefinnande som en anorektiker kan förknippa med hungerskänslor. Men allt oftare väljer jag värmen. Inte så att jag äger några funktionsdugliga ytterplagg, men jag stannar inomhus. Arbetar hemifrån. Går i ide.

Sörmlänningen däremot, krånglar in bebisen i underställ och overall, sockor och ylletossor, dubbla filtar. Lillungen ligger som en ilsken sjöstjärna i barnvagnen på väg till öppna förskolan, till centrum, till Kolbäcksbron. Frisk luft ger friska barn! Oroade medmänniskor i södern sänder stickade bebisvantar i vadderade kuvert. Vi garderar oss. Om den här vintern var Blitzen skulle vi befinna oss djupt under jord, värnade i Londons tunnelbanesystem. Så hoppas vi. Så tror vi.

Men en dag när sörmlänningen kommer in med bebisen så är hon röd i ansiktet. Kinden hettar och ömmar, efter några dagar framträder ytliga blodkärl som ett finmaskigt nät. Det kallas köldskada.

Detta är en nedrig överträdelse i terrorbalansen mellan mig och Norrlandskylan. Det känns som att en trofast gammal hund har fått en knäpp och huggit mitt barn i ansiktet, min lojalitet vänder på en femöring. Nu finns inget poetiskt, karaktärsdanande, hemtrevligt eller uppfriskande i kölden.

Under mina korta expeditioner till soprummet spottar och svär jag åt vinden som letar sig in under kragen. Jag hatar vädret. Jag hatar att prata om det, att vara i det, att tänka på det. Jag hatar forskarlaget som sitter i München och utvidgar ohygglighetens gränser, pressar graderna nedåt, miljarddel för miljarddel. Bebisens kind lyser som ett stoppljus - Nog nu!

En minnesbild fladdrar till. Hur jag ligger på den frusna Luleälven och spelar död, med längdskidor och stavar som ett plockepinn vid fötterna. Det var en av lågstadiets alla friluftsdagar, ytterst motvilligt hade jag stakat mig till Gråsjälören i stadsfjärden.

På tillbakavägen, när Singoallakexen var uppätna och den varma chokladen uppdrucken, när tårna vitnat i pjäxorna, motvinden ven och inget mera fanns att se fram emot, gav jag helt enkelt upp. I stoisk självrespekt lade jag mig ner på isen och väntade på att någon skulle komma och bära mig till en varmare plats. Halsduken luktade korvgrillning, himlen var stor och vit. Allt var jobbigt.

Resignationen var, för mitt sjuåriga jag, en behändig utväg. Min samlade erfarenhet av livet då sa mig att någon alltid kommer. Tjugo år senare är jag inte så säker, att lägga sig på marken i femton minus känns faktiskt inte alls som någon vinnande strategi. Bättre då att leta efter allierade, samla styrkorna och gå till motoffensiv mot vintern.

Det kommunala bolaget Umeå energi genomförde en snillrik attack i november 2012, då de installerade ljusterapilampor i trettio busskurer runt om i staden. Tyvärr bekämpades initiativet av flera busschaufförer som hävdade att lamporna utgjorde en trafikfara. Quislingar!

Lyckligtvis finns fler gerillor på frammarsch; Västerbottens län genomsyras av ett rent häpnadsväckande trots mot kylan. I Vilhelmina sattes nyligen världsrekord i isstolpsittning, då sex personer spenderade två dygn sittande utomhus på varsin, jo just, isstolpe. Samtidigt genomfördes skandinaviska mästerskapen i vintersim i Skellefteälven. Estländske Henri Kaarma simmade 475 meter i 0,5-gradigt vatten, på drygt sju minuter. Själv drack jag en kopp kaffe.

Det var förresten brandkåren, som till sist uppmärksammade min lekamen på isen den där friluftsdagen. De var ute på övning, teambuilding eller vad brandkårer nu ägnar sig åt när det inte brinner någonstans. Jag minns det som att en aningen obekväm uppståndelse följde på min deklaration om att min lärare (i berått mod) hade lämnat mig att frysa ihjäl. Jag ville ju egentligen inte ha något drama, bara komma hem.

Norrlänningar lär sig tidigt att en förfrysning riskerar att förvärras av alltför mycket pjosk och gnuggande. Det bästa är att lägga handen emot, helt stilla, och hålla kvar den tills det känns bättre. Det gör det i regel någon gång i slutet av april. Och på extremfysikens fält finns fortfarande viss tröst att skörda: I kärnan av de största stjärnorna kan det bli många miljarder grader varmt - och det är ändå långt ifrån den högsta teoretiskt uppnåeliga temperaturen.

I relation till detta ter sig den absoluta nollpunkten som en ganska harmlös liten sällskapshund, trots allt.

teater

Doppler

Textbearbetning: Jonas Hedlund efter Erlend Loes roman. Regi: Mats-Arne Larsson

Medverkande:

Jonas Hedlund, skådespelare

Johan Renman, slagverkare

Studion, Umeå Folkets hus

Vem har inte velat dra till skogs? Eller åtminstone be den urbaniserade civilisationen - som den kommer till uttryck i villaliv, föräldrasamtal och karriärklättring - dra åt skogen?

Det är väl lite både och som Doppler gör i Erlend Loes roman med samma namn. Han reser ett tält i skogen, dock inte alltför långt från hus och butik, och byter ut hustrun mot en älgkalv som samtalspartner och sängkamrat.

Hans far har just dött och, ska det visa sig, när hans egen son kommer på tältbesök, livet i skogen handlar definitivt mindre om natursvärmeri i Thoreaus anda än om rätt typiska far och son-relationer av den ingrott civiliserade sorten.

Och förstås, om vardagslivets absurdism, och om vårt dagliga krypande och krumbuktande under de samhälleliga regel- och normsystemen - två av författaren Loes återkommande teman. Och som det brukar bli i hans fall: ibland träffar satiren mitt i prick, ibland bommar den helt sitt mål, ibland öppnar överdrifterna våra ögon, ibland blir vi mest generade av dem.

Överdrivet djupsinnig är han väl knappast heller.

Men vem bryr sig om det, när det vankas lunch och Teater Martin Mutter från Örebro bjuder på Doppler till kaffet. För överföringen från bok till berättarteater svarar Jonas Hedlund. Han tar sig an alla rollfigurer också.

Oftast är han förstås Doppler själv, den halvhjärtade tältrebellen, men under en knapp timme hinner han gå ut och in ur de viktigaste sidofigurerna: hustrun, barnen, grannen Düsseldorf, butiksägaren och några till.

Jag vill inte påstå att alla är finstilt tecknade. I själva verket är ingen det. Men det är det som är poängen i den här föreställningen. Den går på fart och kraft och låter bokens högst eventuella undertext bli kvar där.

Det är en lyckad strategi.

Inte nog med att Johan Hedlund effektivt iscensätter bokens bästa poänger - verbalt och inte minst fysiskt - han tar också musik till sin hjälp. Johan Renman ackompanjerar på vibrafon och allehanda rekvisita som han förvandlar till slagverk.

Det svänger om föreställningen. Den har rytm, och när musikern Renman någon gång, och ytterst återhållet, agerar stum sidekick till Hedlund, då tangerar denna föreställning en mild absurdism, som nog hämtar sin näring mer ur en viss teatertradition än ur Loes bok.

The mare rider, som får Sverigepremiär på Södra Teatern i dag den 19 februari, börjar på ett brittiskt BB, men tar sin utgångspunkt i turkisk mytologi. Mitt i Selmas födslovåndor får hon besök av Elka från "bergen i öst", som tar med henne ut på sitt svarta sto. Deras färd är drömlik; under ritten på vidsträckta ängar möter de sjöjungfrur och sjöhästar.

Leyla Nazlis nyskrivna drama, som hade världspremiär på Arcola Theatre i London den 25 januari, ingår i samarbetsprojektet Europe now som har initierats av svenska Riksteatern.

Med stöd från EU har fem teatrar - förutom Riksteatern och Arcola Theatre även Ballhaus Naunynstrasse i Berlin, Rast Theatre i Amsterdam och Talimhane Tiyatrosu i Istanbul - beställt nyskriven dramatik om ett Europa med nya befolkningsstrukturer och gränsdragningar.

- För att teatern ska vara relevant för fler och behålla sin relevans måste vi titta på vilka berättelser som saknas och se om vi kan bredda utbudet. Det har det här projektet lyckats med, säger Rani Kasapi, verksamhetsledare på Riksteatern.

Det svenska bidraget i projektet är Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder, som specialbeställdes av Riksteatern. Pjäsen spelas just nu på Malmö stadsteater, går sedan ut på Sverigeturné och stannar i Umeå i mars, men kommer också att visas som gästspel på Arcola Theatre i London.

- Det är en pjäs som verkligen har lyckats nå nya målgrupper och fått otroligt fin feedback. Det är många som känner igen sig i den känsla som Jonas Hassen Khemiri försöker förmedla. Det är en bekräftelse att det hamnar på en stor scen och att det är värt att prata om, säger Rani Kasapi.

I The mare rider understryks tyngden bland annat av den erkända skådespelerskan Kathryn Hunter, som spelar Elka i pjäsen. Hon har spelat med The Royal Shakespeare Company, varit med i Mike Leighs film "All or nothing" och i Harry Potter och Fenixorden.

19/2 Stockholm, Södra Teatern

20/2 Gävle, Gävle teater

21/2 Sundsvall, Konsertteatern

24/2 Umeå, Sagateatern

Får du psykbryt av att lyssna på Niklas Strömstedt? Ingen panikångest nu, det får Niklas Strömstedt också, men efter mer än 30 år i branschen har han beslutat sig för att göra något åt saken. När den självutnämnde poptönten drar på vinterturné får han sällskap på scenen av en legitimerad psykoterapeut.

Tillsammans med Per Naroskin har Niklas Strömstedt skrivit showen Strömstedt & Freud som med premiär i går besöker 20-talet orter från Skellefteå till Kalmar.

Föreställningen har formen av en serie terapisamtal där Niklas Strömstedts låtar används för att gestalta den process som scenens Strömstedt går igenom efter en kraschad kärleksrelation.

- Idén var från början ett förlupet ord från min fru när vi hade klämt i oss två säsonger av In treatment. Hon sade att "du kanske skulle ha en psykolog med dig på scenen", lite som man säger att "vi kanske skulle åka till månen". Men så tänkte jag på det där, att det faktiskt var en bra idé, säger Niklas Strömstedt.

Att samtala med de två herrarna är lite som att åka bergochdalbana. Per Naroskin har en bakgrund som ståuppkomiker och är känd som en av rösterna i Spanarna på P 1. Tillsammans med sin partner Sissela Kyle (som har regisserat föreställningen) gick han och kollade på en konsert med Niklas Strömstedt och kunde omgående konstatera att det fanns goda förutsättningarna för att skapa en bra show.

- Vad som omedelbart slog mig var den kontakt Niklas har med sin publik, säger han.

Idén till Strömstedt & Freud har funnits i drygt två år. Per Naroskin och Niklas Strömstedt har varit grundliga. Under ett halvårs tid träffades de flera gånger i veckan för att lära känna varandra, sedan började de skriva manus. Per Naroskin gjorde också närstudier av Strömstedts låtar. Hans analys av popmusikern är glasklar.

- Här talar vi om en man som är expert på förälskelser. På olyckliga förälskelser, men också på drömmen om den lyckliga kärleken och de avgörande mötena i tillvaron, säger han och fortsätter:

- Det är verkligen ryggraden i föreställningen, men det är inte bara gravallvarligt. Det här är inte en undervisningsshow för blivande psykoterapeuter.

Räkna med gott om tillfällen att skratta, men förvänta dig ingen slapstick. Det handlar om underhållning, men showen har en allvarlig underton och innehåller flera förlösande ögonblick.

- Vi överraskade oss själva med att det kan bli så gripande. Man ska kunna skratta jättemycket, man ska kunna le, man ska bli gripen och man ska gå därifrån och må lite bättre än när man kom, säger Per Naroskin.

Är: 54-årig sångare, låtskrivare och programledare.

Tidigare: Första skivan kom 1981 och under 80- och 90-talen fick han stora hitar med låtar som En kvinna och en man, Flickor talar om kärleken och Blåa ögons hav. Den senaste skivan Två vägar kom 2008. Niklas Strömstedt har arbetat med artister som Ulf Lundell och tillsammans med Anders Glenmark och Orup bildade han GES som skrev landsplågan När vi gräver guld i USA. Han är också programledare för Tack för musiken i SVT.

Aktuell: Föreställningen Strömstedt & Freud spelas på Aula Nordica i Umeå på fredag.

Är: 53-årig psykolog och psykoterapeut, författare, ståuppkomiker, föreläsare och radiopratare.

Tidigare: Har skrivit en lång rad böcker. Förra året kom romanen Fuskaren som försvann. Medverkar i radioprogram som Spanarna och Studio Ett. Har varit värd i radioprogrammet Sommar och har medverkat i SVT:s Fråga doktorn.

Aktuell: Föreställningen Strömstedt & Freud spelas på Aula Nordica i Umeå på fredag.

Vilket var det sämsta schlagerbidraget genom tiderna - Py Bäckman, Nattens änglar eller kanske Sara Lumholdt? VK:s schlagerexpert Monica G Engström har listat de sämsta schlagerbidragen genom tiderna. Kolla in hela listan och diskutera bidragen på Schlagerbloggen: blogg.vk.se/schlagerbloggen

norskorna. De tränar oerhört mycket.

Men hos Kalla och Ingesson råder ingen tvekan.

Kalla ska dit.

Och hon orkar ta sig dit. Både fysiskt och mentalt.

- Det blir en utmaning, säger Kalla. Men det känns som att det är rätt spår, mycket träning svarar bra för mig och det har gett mig utveckling.

Om Kalla ska ta hela träningsökningen redan till nästa säsong är oklart. Uppemot 100 timmar mer träning ska tryckas in i en redan späckad kalender.

Men någon risk för att Kalla ska gå in i väggen ser varken hon eller Ingesson.

- Jag har inte känt mig övertränad någon gång, man ska ju vara sliten, säger Kalla.

- Vi har inte varit i närheten av att gå över gränsen. Så är det, säger Ingesson.

Kallas utökade träningsmängd kommer med nödvändighet innebära längre träningspass och färre vilodagar.

- Vi kanske får lägga ännu mer träningstid på sommaren. Oktober är känsligt för henne. Det svarar inte riktigt för henne då, där ska vi inte lägga mer tid, säger Ingesson.

Även den nuvarande träningsmängden sliter. Förra sommaren fick Charlotte Kalla lägga om en del träning då hon fick ont i en armbåge efter all rullskidträning.

Hur den utökade träningsmängden ska fyllas kommer Kalla och hennes medhjälpare sätta sig ner och gå igenom efter säsongen i vår.

Fristilen har alltid varit Charlotte Kallas styrka och adelsmärke. Det hindrar inte att fokus läggs på att förbättra även fristilen, framför allt i det som kallas tvåans växel i brant uppförskörning.

- Hon åker stilrent, men blir enbent på det sättet. Se på Marit Björgen, hon åker inte så stilrent, men har samma tryck på båda benen och får ut helvetes mycket kraft, säger Ingesson.

- Tanken är också att utveckla stakningen. Styrketräningen har vi också justerat en del, mot att bygga mer allsidigt.

Charlotte Kallas skördetid som skidåkare ska börja nu. Men ska hon bli ännu bättre, och favorit i mer än favoritdistansen 10 kilometer fristil, så krävs det något extra. Dit fattas många, långa träningstimmar.

innebandy. Målvakten Erik Ställ har förlängt sitt kontrakt med allsvenska Thorengruppen. Kontraktet är på två år och föreningen är nöjda med förlängningen.

- Erik Ställ har denna säsong varit en av seriens bästa, och var givetvis vårat första val, står det på klubbens hemsida.

"Inte roligt två dagar före en slutspelsmatch"

I Holmsund/Obbola är det fler flickor än pojkar som spelar innebandy och i Tegs församlings byar är "tjejsporten" ridsport större än alla lagsporter.

- Innebandy fick snabbt fäste här, säger Holmsunds Citys ordförande Anders Forsberg.

- Det finns en hel del att välja på som ung i Holmsund, men daminnebandyn var tidigt bra så det var ett naturligt val att börja spela. Nästan alla andra gjorde det också, säger Kajsa Skönby.

I dag är Kajsa 17 år och spelar i det väldigt ungdomliga A-laget tillsammans med bland andra Amanda Nordström och Emma Hellberg.

Alla tre håller på med andra sporter också. På somrarna spelar det fotboll.

- Jag har hållit på med gymnastik också, säger Emma Hellberg, men nu tar innebandyn och fotbollen för mycket tid.

Att det blev en satsning på innebandy tror alla tre beror på att förutsättningarna för innebandy är bra i Holmsund.

- Det är roligt också, det är därför jag vill spela, säger Kajsa Skönby som förklaring till varför hon fortfarande håller på och inte valt att satsa fullt ut på fotboll där hon tillhör Umeå IK:s F19-lag.

- Jag satsar fullt där ändå, säger hon.

Umeå Kommuns rapport om idrott efter kön lämnar många intressanta upplysningar.

Att fotboll är den dominerande sporten följt av innebandy är ingen direkt nyhet. Det överraskande är fakta som att innebandyn är större än fotbollen i stadsdelen Holmsund/Obbola och att fler flickor än pojkar håller på med sporten där.

Rapporten visar också att aktivitetsgraden hos både pojkar och flickor minskar efter 14 års ålder.

Så dock inte i Holmsund där Holmsunds Citys damlag består av idel unga tjejer från 15 år och uppåt, men där väldigt få passerat 20.

I helgen arrangerades Umeå Nationella för 58:e gången. Deltagare från hela landet fanns på plats, men absolut flest var naturligtvis spelarna från Norrland.

Två av spelarna från arrangörsklubben Umeå BTK var Hampus Nyman och David Ekman.

Hampus, som egentligen spelar i klassen P13, spelade även med P15 och gjorde väldigt bra ifrån sig. Han blev trea.

- Jag gick vidare ur poolspelet efter att ha vunnit det. I 8-delsfinalen mötte jag Linus Fredriksson från Kungsgården och vann även den, förklarar Hampus.

Han menar att sin styrka som bordtennisspelare är forehanden medan det finns mer att önska av servspelet.

Efter segern i åttondelsfinalen väntade Erik Pantzar från Sundsvall i kvartsfinalen. Senast de möttes, för några veckor sedan, blev det förlust för Hampus. Den här gången slutade mötet mellan de båda annorlunda.

- Ja, jag höjde mig och spelade mycket bättre än senast och lyckades vinna, förklarar Hampus glatt.

I semifinalen tog det dock stopp för honom i P15-klassen. I klasserna P13 och P14 blev han dock tvåa.

För lagkamraten David Ekman var det mindre roligt. Tioåringen åkte ut i den andra omgången i klassen Herrar 6 efter att ha tappat i slutet av matchen.

- Egentligen gick det bra, men så tappade jag i slutet. Jag blev så arg när det gick så dåligt och då tappade jag ännu mer. Spelet låste sig helt och hållet, förklarar han.

Hur skulle du beskriva dig själv som spelare?

- Jag är bra på att "loopa" och servar bra. Många brukar missa min serve, förklarar han.

Under söndagens spel nådde David Ekman längre. I klassen P11 slutade han åtta och i P12 blev han trea.

Brottning. Brottningen är redo att förändras och att reparera misstagen som ledde till att sporten ströks ur OS-programmet. Det säger Internationella brottningsförbundets (Fila) nye, tillfällige, ordförande Nenad Lalovic.

- Det första steget är att se hur vi ska kunna anpassa oss för att komma tillbaka till den olympiska familjen, säger han.

I förra veckan beslutade Internationella olympiska kommittén (IOK) att ta bort brottning från OS-programmet från 2020. Brottningen får nu ansöka på nytt, men då tillsammans med flera andra idrotter. I maj ska IOK lämna förslag på vilken idrott som ska med till OS 2020 och i september tar IOK-sessionen ett slutgiltigt beslut. TT

4Kommunalt aktivitetsstöd betalas för pojkar och flickor mellan 7 och 20 år.

462 procent av pojkarna och 57 procent av flickorna i kommunen deltar i bidragsberättigande verksamheter.

4Hela 96,6 procent av de bidragsberättigade är flickor inom ridsporten.

494,7 procent av de bidragsberättigade inom ishockey är pojkar.

4Ungdomar som bor på Västerslätt är aktivast och de på universitetsområdet minst aktiva.

4Fotboll är den aktivitet som är klart störst följt av innebandy.

Skellefteålaget Team Alltele tog sig hela vägen till elitseriefinal, men väl där vacklade laget. Redan i den inledande omgången hamnade laget i ett trepoängsunderläge.

- Vi är inte vana att hamna i den situationen, men bet ihop och var sedan övertygade, säger Wennerström, som konstaterade att om man skall släppa en trea så är det lika bra att göra det direkt.

Laget spelade därefter upp sig och var efter den sjätte omgången ikapp, 4-4. Dessvärre strulade laget till det igen och släppte, med fyra omgångar kvar, en ny trea till Team Ahlmarks. Efter att åter ha kontrat och kvitterat i den åttonde omgången kunde dock laget åter gå i kapp och förbi fram till ledning 8-7 med en omgång kvar att spela.

- Jag är otroligt nöjd med hur vi genomför matchen, säger Wennerström som dock fick se sina motståndare ha två stenar närmare mitten i den sista omgången:

- Det var inte vad vi hade hoppats på, men ibland blir inte stenarna perfekta. Med en bättre start så kanske vi hade haft ett ännu bättre utgångsläge inför sista omgången.

Direkt efter finalförlusten fick dock tjejerna i Team Alltele ett riktigt drömbesked - det blir de och inte Anette Norbergs Team Ahlmark som får åka till VM i Riga under mitten av mars.

- Tack och lov är det bekräftat. Vi har haft det på känn, säger Wennerström.

Team Alltele har, förutom att man slog Ahlmarks två gånger på vägen fram till Elitseriefinalen, även ett SM-guld samt en tredjeplats från EM att stoltsera med från säsongen som varit.

- Resultaten har ganska tydligt visat att vi skulle få chansen. Det var fantastiskt skönt, vi har haft två bra år nu, säger Allteles Maria Wennerström.

VM-turneringen inleds 16 mars.

- Det ska bli kul att dra på sig landslagsstället igen. Det ser vi fram mot, avslutar Wennerström.

Matchguide elitserien

Skellefteå AIK-AIK

Plats: Skellefteå Kraft Arena

Tid: 19.00

Tränarsnack

- Nu har AIK fått vittring på slutspel och lär gå för fullt. Vi kommer att möta hungriga vargar i båda veckans hemmamatcher, och det blir viktiga matcher för oss. Det blir helt klart en tuff uppgift för oss, säger Skellefteå AIK:s målvaktstränare Krister Holm till klubbens hemsida och fortsätter.

- Powerplay måste bli bättre, men egentligen det mesta. Vi måste göra jobbet tillsammans, spela tillsammans och inte dribbla på tu man hand. Pucken är snabbast på banan, transporterar vi pucken själva så sänker vi farten. Vi vill få upp farten.

Notera att...

... Skellefteå AIK är obesegrat efter full tid i de sju senaste hemmamatcherna.

... AIK från Stockholm har tagit 13 av 15 möjliga poäng på de fem senaste matcherna och har alltså fem raka segrar. Därmed är AIK formstarkast i elitserien på de fem senaste matcherna.

... Bara Brynäs (146) och Rögle (160) har släppt in fler mål än AIK 128.

... AIK är näst "snällast" i elitserien och drar på sig i snitt 8,46 utvisningsminuter per match. Att jämföra med Skellefteås 11,46.

... Skellefteå toppar boxplaystatistiken och håller tätt i 87,46 procent av alla numerära underlägen. AIK är tvåa med en procent på 85,90. AIK har dock gjort sex mål i numerärt underläge, Skellefteå två.

... I tekningsstatistiken är det toppen mot botten. Skellefteå vinner 54,32 procent av tekningarna, medan AIK bara har 45,91 procent.

... Skellefteå har vunnit tre av fyra möten den här säsongen.

... Det är fortfarande Bud Holloway som gjort flest poäng i Skellefteå och elitserien; 57 (18+39). AIK:s främste poängplockare är Broc Little med 37 poäng (13+24).

... För första gången på länge är det bara en spelare i Skellefteå som är otillgänglig för spel, Erik Forssell. Pontus Petterström tränade för fullt i går, men beslut om hans medverkan är inte taget än.

Det svåraste är inte längre vad man ska sopsortera utan var. I nybyggda bostäder har arkitekterna källsorteringen med i planeringen av bostaden redan från början. Och för den som ska bygga om i köket finns det massor av bra förvaringslösningar att komplettera köksinredningen med. Men de allra flesta bostäder har ingen självklar plats för källsorteringen. Den enklaste lösningen är att uppvärdera källsorteringen och göra den till en naturlig del av inredningen. Något att vara stolt över och som får lov att synas.

- Vi är bra på att källsortera i Sverige och det kan vi vara stolta över. Därför har jag formgivit källsorteringsprodukter som tål att stå framme. Jag vill att det ska vara roligt, säger formgivaren Johanna Strand.

Hennes bästa tips är att bestämma en plats i köket eller hallen som avsätts för källsortering. Det ska inte vara en sophög, tvärtom - lägg ned extra omsorg så att det känns fint och kul att källsortera. Det handlar om att ta hand om sitt eget avfall - det är något att känna respekt för.

Det finns speciella kärl som är fina att titta på, men utbudet är inte så stort än. Ett alternativ är att själv leta alternativ bland tvättkorgar, förvaringslådor och snygga kassar. Eller att göra som journalisten och inredningsbloggaren Li L'Estrade som snickrade sin egen förvaring.

- Vi klädde väggarna med pärlspånt och platsbyggde några hyllplan. Under den nedersta hyllan har jag satt upp små krokar där jag kan hänga vanliga påsar.

Då är det enkelt att ta med sig påsarna till återvinningen när de har blivit fulla.

- Under hyllan får vi plats med ytterligare förvaring, samt en brandsläckare. Jag tycker att det funkar bra och passar in estetiskt i vårt gamla hus också.

Tina Björeman, heminredningsexpert på Ikea, tycker att det allra viktigaste är att källsorteringen är lättillgänglig.

- Där du läser tidningen ska det också finnas en plats för tidningsåtervinning. Du ska helst inte behöva byta rum för att lägga sopor på rätt ställe. Om det inte finns ett naturligt utrymme: skapa ett. Låta det ta den platsen. Egentligen så behöver vi inte kasta några blandade sopor.

Tina Björeman tipsar om sittbänkar i hallen där kassar för sortering kan förvaras inuti. Men hon tycker inte att man nödvändigtvis måste dölja källsorteringen.

- Låt den synas! Det kan vara riktigt snyggt - om man har tänkt till.

Med appen Källsortera av Sita, ett av Sveriges ledande företag inom återvinning och källsortering, blir det ännu enklare att källsortera. Appen informerar om var du lämnar avfallet, vad som händer med det och klimatnyttan vid återvinning av förpackningar. (TT Spektra)

I läroplanen för förskolan står det att förskolan ska erbjuda barnen en god pedagogisk verksamhet, verksamheten ska vara rolig och lärorik för alla barn. Detta innebär att även vid måltiderna på förskolan så ska verksamheten vara pedagogisk och därför äter förskolläraren tillsammans med barnen.

Förskolläraren har en stor uppgift vid måltiderna, både att vara en bra förebild för hur man äter och vilket bordsskick man använder sig av.

Som blivande förskollärare undrar jag därför varför förskollärarna måste betala för sin mat när de äter den tillsammans med barnen? Som förskollärare så arbetar man under den pedagogiska måltiden, man är alltså i tjänst, så varför ska man betala för den då?

Det finns inte många yrkesgrupper som skulle stå ut med att få sin lunch både:

Kall, förskolläraren måste hjälpa alla barnen först och se till att de får i sig sin mat och innan de själva kan stoppa en tugga i munnen så har maten hunnit bli kall.

Bakteriefylld, små barn tänker inte på att vända sig bort när de nyser eller hostar, utan de gör detta rakt ut i luften och hamnar då ofta på förskollärarens tallrik. Det är också inte allt för ovanligt att små barn spottar ut mat om de inte kan tugga eller om de inte gillar maten och det finns små barn som kräks upp maten.

Stressad, vid måltiderna på förskolan så är det som mest hektiskt. Alla barn är jättehungriga och alla vill ha hjälp samtidigt. Samtidigt som förskolläraren ska se till att alla får mat, hjälpa något barn på toaletten, hjälpa ett annat barn att skära upp maten i bitar, vara pedagogisk och reflektera med barnen om till exempel vad barnen gjort på förmiddagen, snyta näsor så ska förskolläraren också försöka få i sig lite mat själv. Att förskollärare dessutom ska betala för de få bitar mat som han/hon hinner få i sig är ju vansinne.

Detta är en fråga som är mycket viktig för oss både blivande förskolläraren samt förskollärare som redan arbetar. Har förskollärarna inte rätt till en lunch som inte innehåller allt detta, som alla andra yrkeskategorier har?

Politiker i främst Umeå och Vännäs kommun, är detta verkligen rimligt och skulle ni vilja äta er lunch under sådana omständigheter?

För snart tjugo år sedan - 1995 - var den senaste gången som socialdemokraterna i Vännäs försökte lägga ner en eller flera s.k. byaskolor. Den gången var det våra barns skola - Hällfors - som skulle läggas ner, men den här gången tar man samtliga landsbygdsskolor i ett slag. Kanske har man lärt något av hur det gick med Hällfors - som fortfarande finns och fungerar mycket bra - men som friskola!

Förra gången följde man den process som vi tycker är grunden för en fungerande demokratisk process i en kommun. Som drabbade föräldrar hade vi möjlighet att yttra oss och att kräva svar på olika frågor innan fullmäktige tog det avgörande beslutet.

Vi hade även tid att bilda en friskoleförening och bli godkända av staten för att kunna starta en fristående skola direkt efter att kommunen stängde skolan.

Vi gavs en chans att följa de spelregler som staten beslutat om och en möjlighet att direkt kunna påverka våra barns första skolår.

Men detta är omöjligt för de barn och föräldrar som drabbas denna gång!

Det finns ju ingenting som i lagar och regler tvingar en kommun att lägga ner skolor på landsbygden. Utan den "snabbavveckling" som nu av allt att döma sker i Vännäs är som vi ser det ett uttryck för hur S och V ser på de människor som valt att bo på landsbygden. I andra kommuner - både större och mindre än Vännäs - försöker man samarbeta för en landsbygdsutveckling. Man vet att en fungerande förskola och grundskola (åk 1 - 6) betyder mycket för att unga familjer ska välja att bosätta sig på landsbygden.

Vi tror inte att S och V egentligen vill lägga ner skolorna i Brån, Pengsjö och Tväråbäck men man ser en möjlighet att snabbt banta skolförvaltningens kostnader och därmed göra en "besparing" i kommunens budget. Det verkar som om "ekonomiskan" har blivit det nya politiska språket!

Men att ha eller inte ha skolor på landsbygden anser vi är en mycket stor och viktig fråga för kommunen som helhet. Inte bara en budgetteknisk fråga om var man snabbast kan banta kostnader.

Vi tycker att det vore anständigt att man följde den politiska process som man säger sig värna om och att alla konsekvenser skall tas med i beräkningen - inte bara om det blir en kostnadsminskning för skolan. Med den politik som man nu tillämpar kommer det ju inte att finnas tid till en demokratisk process värd namnet. Det är respektlöst mot alla som vill bo på landsbygden och ha möjlighet för barnen att börja sina skolår så nära hemmet som möjligt!

Vi som tycker detta var Hällfors Friskoleförenings styrelses första vu!

Att ta nya tag, tänka till, tänka om: inget fel i det. Med ett omtag kan man också fundera över benämningen i fråga. Så här säger Nationalencyklopedin: "muse´um (latin, av Mouseion), offentlig eller privat institution som inrymmer en systematiskt åstadkommen samling av föremål, bilder, arkivalier m.m. inom ett visst ämnesområde."

Det är alltså inget kvinnohistoriskt museum som ska inrättas i den nya Kulturväven. Det är något annat, som inte behöver vara mindre betydelsefullt för det. Att historien om kvinnor varit minst sagt styvmoderligt behandlad är ett faktum. Kvinnors historia behöver komma ut ur gömmorna. Men ett museum?

Det är väl känt att Folkpartiet känner en stor frustration över att så litet om verksamhetens innehåll hittills har presenterats. Vi kan inte låta bli att undra över vad alla dessa 700 m2 ska användas till. Det är en mycket stor yta och att fylla den med ett innehåll och en verksamhet som inte signalerar ödslighet är sannerligen en utmaning. Vi känner stor tveksamhet till att utmaningen ska kunna klaras av. Tomhet, ödslighet där kvinnohistorien ska få sin plats - det känns inte som en tilltalanade vision.

Vad ska då omtaget handla om?

Snabb definition om vad som är verksamhetens konkreta innehåll.

Hitta en ny beteckning.

Krymp ytorna! Större evenemang, typ föreläsningar, kan med fördel äga rum i Black Box. Visst är meningen med en väv att just väva samman?

Undersök hur frigjorda ytor kan användas. Har biblioteket exempelvis tillräckliga ytor?

Nej, Lennart Holmlund, vår utgångspunkt är inte att allt som Tamara Spiric gör är fel för att hon är kvinna. Eller för den delen vänsterpartist. Även kvinnor och vänsterpartister måste ibland svälja stoltheten och tänka om. Vilket för övrigt också gäller för manliga socialdemokrater.

Svar till "Undrande, snart 80".

Det smidigaste sättet att stänga ner (och slå på) strömförbrukare, typ stand-byfunktionen och golv- och fönsterlampor, särskilt om man är lite handikappad, är att köpa fjärrströmbrytarsystem, finns även med dimmer. Säljs av dom som säljer elartiklar.

Om man kombinerar sådana med ett antal grenuttag kan man göra ett stort antal variationer för att tända och släcka de komponenter man själv önskar.

Vi har tre uppsättningar med tre fjärrkontroller, en i varje rum, och tre kontakter till varje varje fjärrkontroll. Det används även för att stänga ner strömförsörjningen till datorn och routern, som sitter svåråtkomligt under ett skrivbord mot en vägg. Ena kontakten (med grenkontakt) sitter t.o.m. bakom en vinkelsoffa och är inte åtkomlig om man inte flyttar hela soffan.

Hoppas det här tipset kan hjälpa en bit på vägen.

Laxpudding En traditionell laxpudding görs på kall, kokt potatis som skivas och varvas med rimmad lax och dill. Här blandar vi recepten på laxpudding och fiskpudding och får en riktigt god rätt kallad laxpudding med ris.

Forskarna bakom de nya rönen, som redovisas i den vetenskapliga tidskriften Nature, beskriver kampen mellan bakterierna och virusen som ett krig, kanske det största och mest omfattande krig som någonsin ägt rum på vår planet - men som tills nu varit helt okänt för oss eftersom organismerna som utkämpar det är så små.

Bakterierna det handlar om kallas SAR 11. De har fått sitt namn efter Sargassohavet där de upptäcktes 1990. I dag vet man att SAR 11 - som omfattar flera närbesläktade arter - utgör en tredjedel av alla bakterier i oceanerna. Det innebär att de är de mest talrika bakterierna i haven, och kanske i hela biosfären på jorden.

Eftersom de bryter ned och omvandlar organiskt kol till koldioxid innebär detta i sin tur att de har en enorm effekt på den mängd koldioxid som till slut hamnar i atmosfären. Deras betydelse för kolets kretslopp och den globala ekologin är med andra svår att överskatta.

Det märkliga är att de frodas i områden i de öppna oceanerna som är väldigt näringsfattiga. För att klara detta och kunna få maximalt av tillgängliga näringsämnen har de extremt små celler. Deras arvsmassor är också mycket små.

På grund av den minimala storleken trodde man länge att SAR 11 var mer eller mindre immun mot attack från fiender - stora som små. Detta sågs också som en förklaring till hur bakterierna kunde vara så extremt vanliga.

Den nya studien, som utförts av forskare i USA under ledning av mikrobiologen Stephen Giovannoni vid Oregon State University, avslöjar dock att detta är helt fel. SAR 11-bakterierna har i högsta grad fiender runt omkring sig.

Stephen Giovannoni - som var den som upptäckte SAR 11 för över 20 år sedan - och hans kollegor lyckades genom tidsödande provtagningar och tester isolera ett antal virus som ganska snart visade sig vara parasiter på SAR 11.

Virusen är som grupp mest känd för de sjukdomar de kan ge upphov till hos oss människor och andra stora djur. Men det är ett faktum att inget levande väsen på jorden, hur litet det än är, kommer undan deras uppmärksamhet.

Virus som är specifikt anpassade för att angripa bakterier kallas bakteriofager. De är några av de mest säregna av alla virus, inte minst till utseendet. Några av dem ser exakt ut som månlandare och liknande mänskliga konstruktioner.

De nyupptäckta fienderna till SAR 11 kallas nu "pelagifager" av forskarna, en sammandragning av "pelagiska bakteriofager".

Forskarna konstaterar att pelagifagerna beter sig som alla andra virus. De invaderar SAR 11-bakteriernas celler och omprogrammerar dessa till att börja tillverka kopior av viruset. Så gör alla virus. Deras enda mål är att göra så många kopior av sig själva som möjligt.

I den processen skadas givetvis cellen, vilket i fallet med SAR 11 leder till att bakterien dör. I oceanerna pågår det här kriget ständigt med miljarder dödade bakterier som resultat varje sekund på dygnet.

Trots detta tycks bakterierna hålla ställningarna, vilket kanske är tur för allt annat liv på jorden med tanke på deras stora betydelse för kolets kretslopp. Uppenbart är att SAR 11 har unika egenskaper som gör att de tål enorma förluster.

De vanligaste bakterierna på jorden är sannolikt de havslevande SAR11-bakterierna. Deras celler är extremt små, liksom deras arvsmassor, eftersom de saknar gener som kan reparera skador i arvsmassan. Paradoxalt nog har detta varit en fördel eftersom förlusten av gener gjort att de lättare byter gener med varandra - inklusive sådana som ökar anpassningsförmågan och överlevnaden.

Deras enda fiender är en form av nyupptäckta virus, så kallade pelagifager. Dessa virus är möjligen de talrikaste organismerna på jorden, men bakterierna lyckas ändå överleva attackerna tack vare sin förmåga att konkurrera om resurserna i havet.