Lagrådsremissen om hälso- och sjukvård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd är inte till fyllest. Regeringen har inte nått syftet, vilket innebär att många papperslösa kommer att bli utan den vård de behöver.

Enligt lagförslaget som lämnades till lagrådet i förra veckan skall landstingen vara skyldiga att erbjuda vuxna personer som vistas i landet utan tillstånd samma subventionerade sjukvård som vuxna asylsökande. Det som avses därmed är vård som inte kan anstå inklusive tandvård, mödrahälsovård, preventivmedelsrådgivning, vård vid abort och en hälsoundersökning.

Lagförslaget innebär en betydande inskränkning i rätten till vård. Sverige är ett av få länder som inte erbjuder asylsökande och papperslösa vård på de grunder som gäller för alla andra och som borde gälla enligt de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige åtagit sig att följa.

Frågan om de papperslösas rätt till vård har varit aktuell i flera år. Det blev fel redan 2008 när regeringen initierade en lagändring som innebar att asylsökandes och papperslösas rätt till vård inskränktes. 2010 tillsattes en utredning för att bringa ordning i saken igen.

Pådrivande var socialminister Göran Hägglund. Utredningen kom fram till att asylsökande och papperslösa borde ha rätt till vård på samma villkor och i lika stor utsträckning som svenska medborgare.

2011 kom alliansregeringen överens med miljöpartiet om migrationspolitiken. Med majoritet i riksdagen skulle de genomföra en förändring även vad gäller rätten till hälso- och sjukvård. Men ärendet förhalades, när moderaterna gick vidare på en hård linje. Ett restriktivt lagförslag sändes ut på remissrunda. Det sågades helt av många remissinstanser.

Regeringen och miljöpartiet enades i juni 2012 om att personer som håller sig undan verkställighet av avvisnings- eller utvisningsbeslut och personer som vistas i landet utan att ha ansökt om nödvändiga tillstånd för detta skall få tillgång till subventionerad vård motsvarande den vård som asylsökande har tillgång till i dag.

Enligt det förslag som sändes till lagrådet i förra veckan skall barn som vistas i landet utan tillstånd erbjudas samma vård som bosatta och asylsökandes barn. Därmed avses subventionerad fullständig hälso- och sjukvård inklusive regelbunden tandvård. Detta gäller dock inte vuxna. Det är mycket olyckligt.

Så som lagförslaget ser ut skulle det fortfarande vara personens status och inte vårdbehovet som avgör. Vilken vård som kan anstå eller inte är en tolkningsfråga; i praktiken kan många bli utan den vård de behöver med motiveringen att insatser och åtgärder kan anstå av olika skäl och beroende på omständigheterna, resurserna, kostnaderna eller annat.

Lagrådet granskar de formella grunderna för och den tekniska utformningen av lagförslag. Lagrådet har med tiden också kommit att mer och mer se över det sakliga innehållet i lagförslagen. Stor vikt borde kunna fästas vid att lagförslaget om papperslösas rätt till vård inte svarar upp mot de förpliktelser som åligger Sverige enligt internationella fördrag. Gör om, följ konventionerna, borde lagrådet säga.

Gun-Britt växte upp som yngst med tre syskon. Föräldrarna hade storjordbruk som krävde stora insatser. Här fick alla hjälpa till och alla skulle vara duktiga. Så även minstingen Gun-Britt.

- Mina föräldrar hade mycket att stå i. Det var svårt för dem att få tiden att räcka till.

Sex år gammal inleddes grundskolan i Tavelsjö och avslutades på Grubbe i nian.

- Mina betyg sjönk drastiskt sista året men jag tog mig in på naturlinjen på Västra gymnasiet. Jag hade tänkt bli agronom eller veterinär.

Hon fick dock nöja sig med att läsa till sjuksköterska och började utbildningen i Gävle för att efter ett år fortsätta i samma spår i Umeå.

- Jag hade då träffat min blivande man Gösta. Vi förlovade oss samtidigt som jag tog min examen och började jobba.

När bondedrömmarna vaknade tog man 1977 över makens jordbruksfastighet. De skaffade får och sedan mjölkkor. Barnen Marlene, Thomas och Cecilia förgyllde tillvaron och förutom att sköta hem, barn och jordbruk vakade Gun-Britt på lasarettet.

- När Cecilia föddes sa jag upp mig. I stället klippte jag våra får, lärde jag mig tova och växtfärgning och höll väv- och tovningskurser. Det var en inkomstkälla men inte tillräckligt.

Därför började hon åter på lasarettet, först på halvtid och senare till heltid.

- Jag engagerade mig fackligt, fick vidareutbildning i ortopedi och hamnade i en grupp som skulle utveckla den ortopediska vårdfilosofin.

Året var 1995. Livet snurrade på. Så händer det - slag i slag.

- Mamma ramlade och slog sig. Hon ramlade ytterligare en gång och veckan före midsommar fick hon en hjärnblödning.

En månad senare klämdes maken Gösta till döds.

- Det var inget som stämde när jag kom hem från jobbet. Hunden var lös. Det tog en timme innan jag hittade traktorn och Gösta bakom lagårn.

Att Gun-Britt gått in i ett chocktillstånd förstod hon först 15 år senare. Allt skulle tas om hand, begravning, sjuka mamma, gamla svärmor, barnen och jordbruket.

- Det var bökigt att jobba på schema, därför började jag dagtid på ortopedmottagningen. Projektet, som jag varit med om tidigare, hade väckt tankar och funderingar hur en vårdavdelning borde vara och belyst chefens betydelse.

När man sökte ny avdelningschef på ortopedmottagningen var Gun-Britt på bettet. Det jobbet skulle hon minsann klara. Också.

- Då började jag få andnöd, kunde vakna mitt i natten, blev mer och mer irriterad. Jag kunde till och med svära åt läkarna.

Chefsjobbet var ansträngande - allt skulle tänkas på. Utbildningen som landstinget då satsade på gav Gun-Britt funderingar om sitt chefskap. Operationplaneringssystemen skulle utvecklas vilket innebar mer och mer jobb. Några av deltagarna kroknade.

- Som chef skall man ha koll på sin personal. Att jag själv låg i riskzonen tänkte jag aldrig på.

I samma veva uppdagades ätstörningsproblem i familjen. Något som Gun-Britt aldrig förstått, aldrig fattat vad ränderna på toalettstolen betytt.

- I början av maj fick jag panikångest. Jag trodde det var hjärtinfarkt men det var kroppen som sade ifrån. Det var sista dagen jag jobbade som avdelningschef.

Sjukskrivning med psykoterapi under fyra år följde, liksom rehabilitering på Saxnäsgården.

- Det var 2001 som jag fick fara till Saxnäs, till en helt sagolik stab. Det var där jag förstod att jag behövt hjälp för att ro familjebåten i land.

Rehabiliteringen fortsatte i De4:s regi. De visste hur det var att vara utbränd och Gun-Britt fick först börja med social träning. Utbildningen i taktil massage visade sig sedan vara rätta vägen för Gun-Britt.

- Jag startade mitt företag 2004 men har inte till fullo accepterat mina skador. Jobbet som sjuksköterska och chef var så roligt. Minnet lurar mig fortfarande och drogar mig att göra för mycket. Allt detta låter som ett snyftliv men det är det inte. Det fanns ingen annan utväg att göra denna resa som varit en resa inåt. Allt försvann när jag blev sjuk, mitt jobb, mitt hem, min karriär. Ett nytt lugnare liv har växt fram.

Gabriella och Ella

Gabriella är den kvinnliga formen av hebreiskans Gabriel som har tolkats Guds kämpe eller Gud är min styrka. Namnet kom hit på 1700-talet och blev populärt under 1980-talet.

Ella betraktas som en kortform av flera namn, som Gabriella, Elisabet, Helena eller Eleonora. Gabriella går tillbaka till betydelsen Guds kämpe, Elisabet till Gud är fullkomlighet, Helena till fackla och Eleonora möjligen till barmhärtighet. Ella kom hit på 1500-talet, var populärt 1900-1940 och har fått en ny topp de senaste årtiondena.

Låt mig få berätta om en köttskandal från 1980-talet. En pinsamhet i det lilla formatet med extra prima nötkött från Sverige och inte en häst så långt ögat kunde nå. Men ändå. Preskriberat. Därför träder jag fram.

Jag var ung livsmedelsarbetare på Prinsen Köpcenter på Teg och hade just lärt mig allt från hängmörat kött och hela processen ut till mimosasallad i delikatessen.

En grillmästare på 17-18 år vars tjocka spjäll och kyckling var så delikata att de smälte i munnen på Tegsborna och (skarvar jag till lite så här i efterhand) lockade kunder ända från Yttersjö och Kasamark. Ungefär så.

Men en gång gick det fel. Det var en fredag och allt det goda skulle fram i disken. Lite extra fin helgmat. Nu skulle Tegsborna unna sig.

Inför helgerna kunde det handla om fläskkotletter, flankstek, pepparbiff och storsäljaren lövbiff. Alltid svenskt kött av nöt och gris.

Men att det kunde bli fel även med sådana fina förutsättningar skulle den unge anställde bevisa senare samma dag.

Det här var i början av min livsmedelskarriär och jag var inte den som skar och styckade så mycket. Min uppgift gick mest ut på att fylla på och hålla snyggt.

När förpackningarna med lövbiff tog slut kände jag dock att det var dags för ett eget initiativ. Stegade därför in i kylrummet och greppade ett vakuumförpackat innanlår.

Åtminstone trodde jag att jag gjorde det.

Det blev fredagen då fem kilo ytterlår presenterades som lövbiff (köttet är ju lite hårdare än innanlår och passar bättre till grytor).

Men att det var ett kokkött jag stod och skar i snajdiga skivor och la upp på tråg och märkte upp som lövbiff ägnade jag aldrig en tanke.

En stund senare berättade jag i alla fall om mitt initiativ för styckmästaren. Kanske med lite stolthet i rösten. Då uppdagades allt. Minns att jag sprang ut i butiken med den där spänningsmusiken från filmen Hajen spelande i huvudet. Du-du, du-du, du-du.

Tomt! Facket där den annorlunda lövbiffen legat gapade tom.

Nåväl, folk som kom hem och började steka skulle väl snart inse att något var fel och återvända till butiken för att reklamera köttet.

Men inte. Det här var helgen då tre kilo ytterlår presenterades som lövbiff och folk satt och kämpade med kniv och gaffel vid köksborden på den södra sidan av älven.

Minns att jag hoppades på att det skulle bli goda rullader av ytterlåret. Utmärkt i så fall. Köttet är till för det.

Men säkerligen vankades det även kokkött med persiljesmör och kanske lite frittar till det på tallrikarna den helgen. Stekande av skosulor. Lite kamp vid tuggandet.

- Ska det verkligen vara så här? Nu ha n'Anders stekt tjötte för länge igen!

Inte ett enda av paketen reklamerades.

Säg lövbiff och jag får något skamset i blicken.

MIKAEL WIKNER

Bernt Ämting, Umeå.

Som tidigare meddelats har Bernt Ämting avlidit i en ålder av 76 år. Hans närmaste

är hustrun Anita och tre barn i ett tidigare äktenskap.

Vissa människor man möter i livet får stor betydelse för hur man tänker och känner. En sådan person var Bernt Ämting.

Vi träffades första gången 1958, på trappan till Philologicum i Uppsala när vi läste Nordiska språk. Vi kände genast samhörighet på grund av vår klassbakgrund, att vi kommit till lärdomens högborg lite på nåder och fått "grötstipendium"; statliga bidrag till hyra och mat. Vi kom från kronotorp respektive småjordbruk, många syskon och utan ekonomiska resurser i bagaget, men kunskapshungriga och medvetna om att vi måste vara duktiga om vi skulle bli accepterade i akademin. Det var vi som förväntades bli funktionärer i det nya folkhemmet, i skolor, sjukhus och på sociala institutioner, därför vi "kostats på" av samhället.

Men Bernt ville alltid något mer med sina studier och sin undervisning. Han hade ett särskilt djup, en analytisk skärpa och begåvning. För honom var kunskaper inte bara redskap, utan skulle också leda till förändring.

Vi blev nära vänner för livet och kunde samtala dagar i sträck om varför vi lever, varför världen ser ut som den gör och varför kärlek och vänskap trots allt slätar över och gör livet uthärdligt. Bernt blev den stora ögonöppnaren och gav nya perspektiv på allt.

Som den renässansmänniska han var orkade han ta till sig årets alla nya böcker, se alla pjäser och följa alla debatter. Hans stora intresse för litteratur, teater och dans delade han frikostigt med sig och var inspirerande. Han sade sig ofta avsky tv som han tyckte var ett ytligt medium, men när man talade om olika program hade han ofta sett just dessa. Och det är väl just det som är äkta vänskap. En relation som har lång varaktighet och där man visar stor tolerans för varandras egenheter och krumelurer.

Bernt var en stor nydanare inom pedagogik och introducerade en lång rad nya metoder i sin egen undervisning - metoder som byggde på ett antiauktoritärt förhållningssätt till unga och att uppmuntra den skapande fantasin. Ibland var det dialogpedagogik, ibland Paulo Freire, ibland Augosto Boal och inte minst det nya ämnet Pedagogiskt drama. Där var Bernt den stora pionjären i Sverige! Under 70-talet reste vi omkring och gav dramakurser - en period som var oerhört värdefull i mitt eget sätt att tänka om inlärning och pedagogik.

Bernt såg på undervisning som en normkritisk vetenskap. Kunskaper för förändring var inte bara upplevelser, identifikation och övningar, utan det var minst lika viktigt att övningarna följdes upp med analys och teoretiska resonemang.

Umeå var Bernts plats på jorden. Där fanns möjligheterna. Skolor och universitet som växte, ett rikligt kulturliv, en politisk radikalism, mycket debatt och där fanns hans älskade Anita - bästa tänkbara miljö för en levande människa som Bernt.

Men utan Bernt blir Umeå aldrig detsamma för hans vänner.

Kör Den världsberömde körledaren Eric Ericson avled natten till lördagen, 94 år gammal. Han brukar kallas den moderna svenska körsångens fader och är kanske mest känd för sitt arbete med manskören Orphei Drängar, där han var dirigent i 40 år.

Han föddes i Borås, var son till en frikyrkopräst och introducerades för musik i tidig ålder, han lärde sig spela piano och orgel och dirigerade redan i tonåren en kör. 1945 grundade han Kammarkören med 16 vänner, främst för att sjunga musik från renässansen. Med den, och under sin tid på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, kom han att utveckla körmusiken på ett sätt som har präglat körsjungandet i Sverige och i världen.

Under sin tid på Kungliga Musikhögskolan blev han vän med en grupp som skulle få stor betydelse. De kallades Måndagsgruppen och omfattade bland andra kompositörerna Sven-Erik Bäck, Sven-Eric Johanson och Ingvar Lidholm, inflytelserika namn i Musiksverige. Deras improviserande och musicerande fick stor betydelse för hans musikaliska utveckling.

1952-82 var han chefsdirigent för Sveriges kanske mest kända kör, Radiokören. Han blev 1968 professor i kördirigering.

Han tilldelades det danska Sonningpriset 1991, Nordiska rådets musikpris 1995 och Polarpriset 1997.

Eric Ericson efterlämnar fru och fyra barn. (TT Spektra)

Göran Norman, Stor-uman.

För en tid sedan nådde oss budet att vår vän Göran Norman avlidit. Närmast anhöriga är Ingrid och två söner samt syskon med familjer.

Göran Norman var styrelseledamot i Storumans S-förening. Vi saknar vår kamrat. Hans medverkan i föreningsarbetet var av oss mycket uppskattat och värdefullt.

Göran var näringslivsorienterad och socialdemokratin var för honom ett naturligt val. Han var vice ordförande i miljö- och samhällsbyggnadsnämnden.

Göran var en god samhällsplanerare, och hans kunskaper inom plan- och bygglagen kom väl till pass i nämndens arbete. Hans intresse för politik blev där-igenom en stor tillgång, inte bara för oss utan också för den omvärld som han rörde sig i.

I debatten var han tydlig och rak i sitt framträdande. Hans närvaro vid våra föreningsträffar innebar därför att vi andra fick tänka till både en och två gånger innan vi gick till beslut.

Görans goda analytiska och strategiska förmåga värdesattes långt utöver partigränserna. Han hade den unika förmågan att kombinera ideologi och sunt förnuft. Han var en person som stod med båda fötterna på jorden.

Till yrket var han skogskonsulent och otaliga är de skogsägare som han hjälpt att sköta sin skog på bästa sätt, liksom även att ta de rätta ekonomiska besluten.

Förutom att Göran var en god far och make var han en allmänt omtyckt och aktad person av många, men särskilt av de mindre skogsägarna. Han hade ett starkt intresse för att utveckla lokalsamhället, samtidigt som han även hade goda kontakter med omvärlden. Kännetecknande för honom var dock att han var lösningsinriktad och såg möjligheter i stället för hinder.

För oss var han inte bara politiker och skogsman, han var också en mycket uppskattad kamrat och vän, som gärna ställde upp och gav hjälp och vägledning åt oss andra när det behövdes.