Musikskolan i Umeå planerar att i höst få i gång en ny typ av musikundervisning för barn på Ersboda och Ålidhem: El Sistema Umeå.

- Vår förhoppning är att vi ska nå barn och ungdomar som annars inte skulle söka sig till vår musikundervisning, säger Musikskolans chef, Åsa Linghult

Rent metodiskt innebär El Sistema att barnen ska spela mycket och ofta.

- Vi vill att alla barn ska få spela, det ska vara gratis och det ska vara på skoltid, säger Agneta Högstadius, en av de musiklärare som engagerar sig för att El Sistema Umeå ska bli verklighet.

Musikundervisningen skall vara obligatorisk redan från fyra års ålder. Den ska ingå i den ordinarie verksamheten tre gånger i veckan, upp till tredje klass. Från fjärde till nionde klass ska verksamheten erbjudas frivilligt i anslutning till skoldagen.

Umeå Musikskola bjöd förra veckan hit Malin Aghed, processledare för El Sistema i Göteborg. Hon träffade förskole- och skolpersonal på Ersboda och Ålidhem och berättade om sina erfarenheter från att bygga upp El Sistema-verksamheten i Göteborg.

Malin Aghed arbetade i Hammarkullen i Göteborg, när den första El Sistemaundervisningen i Sverige startade 2010. Den kom i gång med stöd och inspiration av den dåvarande chefsdirigenten för Göteborgs Symfoniker, Gustavo Dudamei. Han är själv ett av de två miljoner barn från Venezuela som sedan 1970-talet fått chansen till en helt ny framtid, med hjälp av allt det som musiken och orkesterspelet gett.

- El Sistema är i grunden ett socialt projekt, med musik som verktyg. Vårt viktigaste arbete är att se alla barn och hjälpa dem att växa, säger Malin Aghed.

Helt utbyggt räknar man med att nå 1 400 barn i de två aktuella stadsdelarna, men även deras familjer. Genom att skapa mötesplatser involveras hela familjen.

- I Göteborg har vi kallat våra familjekvällar för "Vänstay" (en wednesday-ordvits). Varje onsdag mellan klockan 17 och 18 är det någon gemensam aktivitet på skolorna. Konserter, musiklekar, sång eller knytkalas.

En onsdag i månaden äter man middag tillsammans.

- Det blir helt fantastiska möten mellan människor som annars aldrig skulle träffas, berättar Malin Aghed.

El Sistema Umeå kommer att byggas upp i nära samarbete med Norrlandsoperan. Barnen kommer att få möta de professionella musikerna och spela ihop med dem i olika sammanhang.

Genom att ingå i en orkester, där alla spelar sin roll i en större helhet, vill man ge barnen tilltro till sina egna krafter.

- Vi vill att de ska få en egen erfarenhet av att man kan uppnå stora mål genom att arbeta intensivt tillsammans med andra, säger Åsa Linghult.

Tomas Wennström, kulturnämndens ordförande, är positiv till El Sistema Umeå.

- Vi har en vision om att ge alla barn i Umeå möjlighet att prova på att spela ett instrument under Kulturhuvudstadsåret 2014, det här skulle kunna vara en del i den visionen, säger Tomas Wennström.

Hur det hela ska finansieras är ännu inte klart. Man har fått 100 000 kronor från Umeå kommun för en förstudie, och från ftiftelsen El Sistema Sverige, kommer ett bidrag på 600 000 kronor.

- Vi tror på det här, och kommer att se till att vi kan starta i någon form till hösten, säger Åsa Linghult.

Det svåraste är inte längre vad man ska sopsortera utan var. I nybyggda bostäder har arkitekterna källsorteringen med i planeringen av bostaden redan från början. Och för den som ska bygga om i köket finns det massor av bra förvaringslösningar att komplettera köksinredningen med. Men de allra flesta bostäder har ingen självklar plats för källsorteringen. Den enklaste lösningen är att uppvärdera källsorteringen och göra den till en naturlig del av inredningen. Något att vara stolt över och som får lov att synas.

- Vi är bra på att källsortera i Sverige och det kan vi vara stolta över. Därför har jag formgivit källsorteringsprodukter som tål att stå framme. Jag vill att det ska vara roligt, säger formgivaren Johanna Strand.

Hennes bästa tips är att bestämma en plats i köket eller hallen som avsätts för källsortering. Det ska inte vara en sophög, tvärtom - lägg ned extra omsorg så att det känns fint och kul att källsortera. Det handlar om att ta hand om sitt eget avfall - det är något att känna respekt för.

Det finns speciella kärl som är fina att titta på, men utbudet är inte så stort än. Ett alternativ är att själv leta alternativ bland tvättkorgar, förvaringslådor och snygga kassar. Eller att göra som journalisten och inredningsbloggaren Li L'Estrade som snickrade sin egen förvaring.

- Vi klädde väggarna med pärlspånt och platsbyggde några hyllplan. Under den nedersta hyllan har jag satt upp små krokar där jag kan hänga vanliga påsar.

Då är det enkelt att ta med sig påsarna till återvinningen när de har blivit fulla.

- Under hyllan får vi plats med ytterligare förvaring, samt en brandsläckare. Jag tycker att det funkar bra och passar in estetiskt i vårt gamla hus också.

Tina Björeman, heminredningsexpert på Ikea, tycker att det allra viktigaste är att källsorteringen är lättillgänglig.

- Där du läser tidningen ska det också finnas en plats för tidningsåtervinning. Du ska helst inte behöva byta rum för att lägga sopor på rätt ställe. Om det inte finns ett naturligt utrymme: skapa ett. Låta det ta den platsen. Egentligen så behöver vi inte kasta några blandade sopor.

Tina Björeman tipsar om sittbänkar i hallen där kassar för sortering kan förvaras inuti. Men hon tycker inte att man nödvändigtvis måste dölja källsorteringen.

- Låt den synas! Det kan vara riktigt snyggt - om man har tänkt till.

En regional folkomröstning är något historiskt då det aldrig skett i Sverige förut. Som medborgare i länet är det viktigt att komma ihåg bakgrunden. Grundproblemet är en misskött ekonomi i sjukvården i länet under de senaste 20 åren. De förändringar som nu genomförts av Socialdemokraterna och Miljöpartiet under arbetsnamnet Projekt balans är framförallt en ofrånkomlig konsekvens av långvarig avsaknad av politisk styrning och bristande ekonomiskt ansvarstagande.

Den nya socialdemokratiska ledningen med Peter Olofsson i spetsen genomförde sparförslagen i Projekt balans utan analys eller konsekvensbeskrivningar. Besparingar som dessutom motiveras med att det skulle vara regeringens fel. Som medborgare är det viktigt att komma ihåg att det är ett lokalt ansvar att organisera och finansiera hälso- och sjukvården genom landstingsskatten.

De försämringar som sker i sjukvården drabbar hela länet. Länets sjukhus har det tufft med färre vårdplatser och ett högre arbetstempo för personalen. Vårdplatsminskningar där de mest sjuka äldre drabbas hårdast. Primärvården har fått ett ännu större åtagande med 15 000 nya besök som ska klaras av trots att var tredje distriktsläkartjänst är vakant. Den tuffaste försämringen för medborgarna har skett i inlandet där akutvårdplatser försvunnit från sjukstugorna och ambulansen i Åsele dragits in.

Allianspartierna i landstinget hade andra förslag med andra prioriteringar. Fokus på alliansens kostnadsreduceringar var att värna den direkta vården och spara på det som inte är sjukvård. Vårdplatsneddragningarna var inte lika omfattande därtill föreslogs neddragningar på administration, centrala anslag, projekt och Region Västerbotten. I alliansens alternativa förslag till projekt balans samt vid den senaste budgeten prioriteras bland annat akutvårdsplatser i inlandet och ambulans i Åsele vilket gör det märkligt att inte stödja de krav som väckts från folkinitiativet.

Försämringar av sjukvården i länet var något som resulterade i att länets invånare har sagt ifrån. Det så kallade Doroteaupproret/folkinitiativet. Framförallt handlar det om en känsla av uppgivenhet där landstinget minskar på basal akutsjukvård och därmed bidrar till att en försämrad känsla av framtidstro på berörda orter och att vi inte har en rättvis och tillgänglig vård i hela länet.

Kärnan i den representativa demokratin är att de folkvalda politikerna lyssnar på sina väljare och förvaltar det förtroende som ges vid de allmänna valen. En konsekvens av att inte ta det ansvaret är att väljarna har möjlighet att vart fjärde år rösta bort de ansvariga politikerna.

Nu har lagstiftningen förändrats och möjligheten förstärkts att genomföra folkomröstningar. Det är en demokratisk rättighet som är inskriven i grundlagen och något som samtliga politiker måste förhålla sig till.

Alliansen har lyssnat på det initiativ som väckts för åstadkomma en folkomröstning och anser att det är rimligt att de ska få ansvarspröva den politiska majoriteten utifrån den frågeställning som de själva väckt. En frågeställning som är det som 24 000 länsbor skrivit under på som beskriver de försämringar som skett av sjukvården inte bara i inlandet utan i hela länet.

Alliansen föreslår att valdagen blir i samband med de allmänna valen 2014. Eftersom att folkinitiativet uttryckt att val av valdag är upp till den politiska majoriteten, att lagstiftningen inte reglerar när i tid valet ska ske samt att en förtida valdag ger upphov till kostnader på cirka tio miljoner är det rimligt att valdagen sker i samband med landstingsvalet den 14 september 2014. Det valet är trots allt bara ett år bort.

Om folkomröstningen hålls i samband med de allmänna valen underlättas ett högt valdeltagande. En annan fördel är att inlandssjukvården blir en av många viktiga valfrågor i ansvarsprövandet av den politiska majoriteten.

Alliansen anser inte att på det sätt som landstinget nu styrs är att förvalta de förtroende som länet förtjänar för en rättvis och trygg sjukvård. Oavsett folkomröstning kommer alliansen att söka mandat i valet den 14 september 2014 för en sådan inriktning.

Förra veckan blev det känt att Arkitekthögskolans rektor Peter Kjaer får gå från sin tjänst. Orsaken var att han rest och representerat utanför regelverkets ramar. Men enligt flera källor till VK ligger det mer bakom. Enligt källor ska det ha pågått en maktkamp mellan den administrativa ledningen av Arkitekthögskolan, som leds av prefekt Katrin Holmqvist Sten och den visionära ledningen av skolan under ledning av Peter Kjaer.

Konflikten har varit känd för universitetsledningen under en längre tid. Professorer på skolan har uppmärksammat situationen för den högre ledningen vid flera tillfällen. I ett brev, som skickades till universitetsstyrelsen, arkitekthögskolans styrelse, universitets rektor samt dekanen, strax före Peter Kjaer fick sparken, skriver de återigen att något måste göras åt situationen.

De fyra professorerna vid Arkitekthögskolan som undertecknat brevet menar att skolans vision och framtid är hotad. Enligt dem finns det flera hot. Ett är att det finns brister i ledarskapet när det gäller administrationen, ett annat är att Peter Kjaer blir åsidosatt som rektor samt att förordningar och de ekonomiska frågorna ständigt gått före det visionära konstnärliga arbetet.

Huvudproblemet, som de påtalat för dekanen vid flera tillfällen senaste året, menar professorerna är administrering och information. De skriver också att det är uppenbart att uppdelningen av ledarskapet mellan rektorn och prefekten vid arkitekthögskolan är dysfunktionell. Problemen som finns mellan rektorn och prefekten menar de skapar förvirring. Eftersom det råder oklarhet där menar de att det leder till oklarheter när det gäller att ta beslut som rör det akademiska innehållet likväl som att administrationens karaktär gör att saker blir oklara för personalen.

De fyra professorerna menar att utan stöd och närande av skolans vision, som är att bli en av de ledande arkitekthögskolorna i världen, så kommer rekryteringen till skolan att fallera liksom forskningen på hög nivå. De är också rädda att engagemanget med industriella partners går förlorad. Risken finns att skolan misslyckas om man inte arbetar med visionen menar de.

Enligt källor till VK så står lärare och professorer på skolan bakom Peter Kjaer och hans visioner. Det är han som lockat flertalet av dem till skolan och det är han som har de konstnärliga visionerna, har knutit kontakter över hela världen och har byggt upp skolan till vad den är i dag. Att han nu sparkats har lett till bestörtning bland personal och de är oroliga för skolans framtid. En källa säger till VK att allt det som Peter Kjaer byggt upp nu riskerar att gå förlorat och att skolans rykte riskerar försvinna med honom.

Gun-Britt växte upp som yngst med tre syskon. Föräldrarna hade storjordbruk som krävde stora insatser. Här fick alla hjälpa till och alla skulle vara duktiga. Så även minstingen Gun-Britt.

- Mina föräldrar hade mycket att stå i. Det var svårt för dem att få tiden att räcka till.

Sex år gammal inleddes grundskolan i Tavelsjö och avslutades på Grubbe i nian.

- Mina betyg sjönk drastiskt sista året men jag tog mig in på naturlinjen på Västra gymnasiet. Jag hade tänkt bli agronom eller veterinär.

Hon fick dock nöja sig med att läsa till sjuksköterska och började utbildningen i Gävle för att efter ett år fortsätta i samma spår i Umeå.

- Jag hade då träffat min blivande man Gösta. Vi förlovade oss samtidigt som jag tog min examen och började jobba.

När bondedrömmarna vaknade tog man 1977 över makens jordbruksfastighet. De skaffade får och sedan mjölkkor. Barnen Marlene, Thomas och Cecilia förgyllde tillvaron och förutom att sköta hem, barn och jordbruk vakade Gun-Britt på lasarettet.

- När Cecilia föddes sa jag upp mig. I stället klippte jag våra får, lärde jag mig tova och växtfärgning och höll väv- och tovningskurser. Det var en inkomstkälla men inte tillräckligt.

Därför började hon åter på lasarettet, först på halvtid och senare till heltid.

- Jag engagerade mig fackligt, fick vidareutbildning i ortopedi och hamnade i en grupp som skulle utveckla den ortopediska vårdfilosofin.

Året var 1995. Livet snurrade på. Så händer det - slag i slag.

- Mamma ramlade och slog sig. Hon ramlade ytterligare en gång och veckan före midsommar fick hon en hjärnblödning.

En månad senare klämdes maken Gösta till döds.

- Det var inget som stämde när jag kom hem från jobbet. Hunden var lös. Det tog en timme innan jag hittade traktorn och Gösta bakom lagårn.

Att Gun-Britt gått in i ett chocktillstånd förstod hon först 15 år senare. Allt skulle tas om hand, begravning, sjuka mamma, gamla svärmor, barnen och jordbruket.

- Det var bökigt att jobba på schema, därför började jag dagtid på ortopedmottagningen. Projektet, som jag varit med om tidigare, hade väckt tankar och funderingar hur en vårdavdelning borde vara och belyst chefens betydelse.

När man sökte ny avdelningschef på ortopedmottagningen var Gun-Britt på bettet. Det jobbet skulle hon minsann klara. Också.

- Då började jag få andnöd, kunde vakna mitt i natten, blev mer och mer irriterad. Jag kunde till och med svära åt läkarna.

Chefsjobbet var ansträngande - allt skulle tänkas på. Utbildningen som landstinget då satsade på gav Gun-Britt funderingar om sitt chefskap. Operationplaneringssystemen skulle utvecklas vilket innebar mer och mer jobb. Några av deltagarna kroknade.

- Som chef skall man ha koll på sin personal. Att jag själv låg i riskzonen tänkte jag aldrig på.

I samma veva uppdagades ätstörningsproblem i familjen. Något som Gun-Britt aldrig förstått, aldrig fattat vad ränderna på toalettstolen betytt.

- I början av maj fick jag panikångest. Jag trodde det var hjärtinfarkt men det var kroppen som sade ifrån. Det var sista dagen jag jobbade som avdelningschef.

Sjukskrivning med psykoterapi under fyra år följde, liksom rehabilitering på Saxnäsgården.

- Det var 2001 som jag fick fara till Saxnäs, till en helt sagolik stab. Det var där jag förstod att jag behövt hjälp för att ro familjebåten i land.

Rehabiliteringen fortsatte i De4:s regi. De visste hur det var att vara utbränd och Gun-Britt fick först börja med social träning. Utbildningen i taktil massage visade sig sedan vara rätta vägen för Gun-Britt.

- Jag startade mitt företag 2004 men har inte till fullo accepterat mina skador. Jobbet som sjuksköterska och chef var så roligt. Minnet lurar mig fortfarande och drogar mig att göra för mycket. Allt detta låter som ett snyftliv men det är det inte. Det fanns ingen annan utväg att göra denna resa som varit en resa inåt. Allt försvann när jag blev sjuk, mitt jobb, mitt hem, min karriär. Ett nytt lugnare liv har växt fram.

Holloman misstänks för att tillsammans med ytterligare två personer stulit tio virkesbuntar om vardera tre kubikmeter, totalt värda cirka 100??000 kronor från Norra skogsägarnas såg i Sävar.

Holloman samt en av hans misstänkta medbrottslingar har häktats. En tredje misstänkt har släppts.

David Holloman sitter i AB Bostadens styrelse på mandat av Miljöpartiet. Han sitter också i styrelserna för Aktiebolaget Lokalen i Umeå, Kommunicera i Umeå AB, Aktiebolaget Holmsundsbyggnader, Aktiebolaget servicebostäder i Umeå samt Sävarnet ekonomiska förening.

Han driver även det egna bolaget Holloman vision. David Holloman har tidigare varit ledamot i Umeå kommunfullmäktige.

Enligt kammaråklagare Kjell Jannesson har stölderna från sågen ägt rum under perioden 2009 till 2012. Han säger vidare att man hittat stulet virke dels vid en fastighet i Sävar, dels vid en sommarstuga. En traktor och ett lastbilssläp har använts vid tillgreppen.

Enligt vad VK erfar har tio virkesbuntar hittats vid en fastighet i centrala Sävar som ägs gemensamt av de båda häktade.

- Min klient förnekar all inblandning och vetskap om stölderna, säger David Hollomans försvarare, advokat Ann Gerklev.

- Det här är ett grovt och systematiskt brott. Vi fick reda på det genom ett tips. Lite underligt är det att inte fler i Sävar sett att virke från sågen transporterats på kvällar och nätter. Det handlar ju om stora virkesbuntar om tre kubikmeter i varje, säger Pär Lärkeryd, vd för Norra skogsägarna som äger sågen i Sävar:

- Jag tror också att det handlar om fler än de tio virkesbuntar som just nu ingår i utredningen.

Insider?

- Glädjande nog är det ingenting som i dag tyder på det.

Är det vanligt med stölder från sågen?

- Inte på den här nivån. Det här handlar ju inte om någon som kör in med ett släp och tar lite virke till en ny veranda.

Bernt Andersson, styrelseordförande i AB Bostaden där den misstänkte David Holloman sitter i styrelsen:

- Jag fick reda på det sent i går kväll, du vet ryktena går fort. Jag har informerat vd Ann-Sofie Tapani.

Vad händer nu med David Holloman?

- Vi kommer naturligtvis inte att vidta några som helst åtgärder innan en fällande dom. Det vore skam om vi gjorde det.

Vad känner du som styrelseordförande?

- Det här är obegripligt och tragiskt. Han är ung och hade nyss startat ett nytt liv och så händer det här.

Även den andre häktade, en 44-årig man, har anknytning till AB Bostaden där han arbetar.

- Jag vill inte göra några som helst kommentar just nu. Men vad jag vet finns det ingen som helst koppling till stölderna och AB Bostaden, säger vd Ann-Sofie Tapani.

Linnéa Öhman, politisk sekreterare, Miljöpartiet:

- Det visste jag inte och därför kan jag inte heller kommentera det.

Alireza Mosahafi, ordförande i Miljöpartiet i Umeå:

- Jag är chockad. Jag visste ingenting förrän nu. Nu måste vi ta reda på vad som hänt. Men om han befinns var skyldig kan han naturligtvis inte sitta kvar på sina uppdrag.

Vargetableringen i Junselereviret, som sträcker sig in i Västerbottens län och sammanfaller med ett område där renskötsel bedrivs, har på nytt hamnat på Naturvårdsverkets bord.

En ny ansökan om skyddsjakt på vargtiken har lämnats in av en av de samebyar som har renar i området.

Fram till i fredags hade fältpersonal från länsstyrelserna i Västerbotten och Västernorrland varit med och hittat 35 vargdödade renar, varav vargtiken ensam står för 26 renar efter det att varghannen avlivades 11 januari.

- Nu måste regeringens och riksdagens politik efterlevas. Det vill säga att det inte ska finnas bestående förekomst av varg i renskötselområdet. Varg är det mest besvärliga rovdjuret för renskötseln, säger Per-Mikael Utsi, ordförande i Sametinget, till VK.

Tiden för den tidigare beslutade skyddsjakten, som stoppades efter överklagande, gick ut 14 februari.

Därför har en ny ansökan gjorts och den kommer att behandlas i veckan.

- Vi har inte något datum klart än. Men skyddsjaktsansökningar hanteras skyndsamt, förklarar Göte Hamplin på Naturvårdsverket.

Samebyn understryker i sin ansökan att man har en intensiv bevakning av renhjordarna men förklarar att det trots detta är omöjligt att skydda renhjordarna från vargangrepp.

Den psykiska och fysiska press samt den ökade arbetsbelastning som renskötarna utsätts för till följd av varg i vinterbeteslandet ska studeras och utmynna i en rapport.

Glesbygdsmedicinskt centrum i Storuman planerar på Naturvårdsverkets uppdrag för en riskanalys .

- Medlemmar från tre olika samebyar ska delta i analysen, säger Anette Edin Liljegren, projektkoordinator på Glesbygdsmedicinskt centrum.

I Holmsund/Obbola är det fler flickor än pojkar som spelar innebandy och i Tegs församlings byar är "tjejsporten" ridsport större än alla lagsporter.

- Innebandy fick snabbt fäste här, säger Holmsunds Citys ordförande Anders Forsberg.

- Det finns en hel del att välja på som ung i Holmsund, men daminnebandyn var tidigt bra så det var ett naturligt val att börja spela. Nästan alla andra gjorde det också, säger Kajsa Skönby.

I dag är Kajsa 17 år och spelar i det väldigt ungdomliga A-laget tillsammans med bland andra Amanda Nordström och Emma Hellberg.

Alla tre håller på med andra sporter också. På somrarna spelar det fotboll.

- Jag har hållit på med gymnastik också, säger Emma Hellberg, men nu tar innebandyn och fotbollen för mycket tid.

Att det blev en satsning på innebandy tror alla tre beror på att förutsättningarna för innebandy är bra i Holmsund.

- Det är roligt också, det är därför jag vill spela, säger Kajsa Skönby som förklaring till varför hon fortfarande håller på och inte valt att satsa fullt ut på fotboll där hon tillhör Umeå IK:s F19-lag.

- Jag satsar fullt där ändå, säger hon.

Umeå Kommuns rapport om idrott efter kön lämnar många intressanta upplysningar.

Att fotboll är den dominerande sporten följt av innebandy är ingen direkt nyhet. Det överraskande är fakta som att innebandyn är större än fotbollen i stadsdelen Holmsund/Obbola och att fler flickor än pojkar håller på med sporten där.

Rapporten visar också att aktivitetsgraden hos både pojkar och flickor minskar efter 14 års ålder.

Så dock inte i Holmsund där Holmsunds Citys damlag består av idel unga tjejer från 15 år och uppåt, men där väldigt få passerat 20.

Forskarna bakom de nya rönen, som redovisas i den vetenskapliga tidskriften Nature, beskriver kampen mellan bakterierna och virusen som ett krig, kanske det största och mest omfattande krig som någonsin ägt rum på vår planet - men som tills nu varit helt okänt för oss eftersom organismerna som utkämpar det är så små.

Bakterierna det handlar om kallas SAR 11. De har fått sitt namn efter Sargassohavet där de upptäcktes 1990. I dag vet man att SAR 11 - som omfattar flera närbesläktade arter - utgör en tredjedel av alla bakterier i oceanerna. Det innebär att de är de mest talrika bakterierna i haven, och kanske i hela biosfären på jorden.

Eftersom de bryter ned och omvandlar organiskt kol till koldioxid innebär detta i sin tur att de har en enorm effekt på den mängd koldioxid som till slut hamnar i atmosfären. Deras betydelse för kolets kretslopp och den globala ekologin är med andra svår att överskatta.

Det märkliga är att de frodas i områden i de öppna oceanerna som är väldigt näringsfattiga. För att klara detta och kunna få maximalt av tillgängliga näringsämnen har de extremt små celler. Deras arvsmassor är också mycket små.

På grund av den minimala storleken trodde man länge att SAR 11 var mer eller mindre immun mot attack från fiender - stora som små. Detta sågs också som en förklaring till hur bakterierna kunde vara så extremt vanliga.

Den nya studien, som utförts av forskare i USA under ledning av mikrobiologen Stephen Giovannoni vid Oregon State University, avslöjar dock att detta är helt fel. SAR 11-bakterierna har i högsta grad fiender runt omkring sig.

Stephen Giovannoni - som var den som upptäckte SAR 11 för över 20 år sedan - och hans kollegor lyckades genom tidsödande provtagningar och tester isolera ett antal virus som ganska snart visade sig vara parasiter på SAR 11.

Virusen är som grupp mest känd för de sjukdomar de kan ge upphov till hos oss människor och andra stora djur. Men det är ett faktum att inget levande väsen på jorden, hur litet det än är, kommer undan deras uppmärksamhet.

Virus som är specifikt anpassade för att angripa bakterier kallas bakteriofager. De är några av de mest säregna av alla virus, inte minst till utseendet. Några av dem ser exakt ut som månlandare och liknande mänskliga konstruktioner.

De nyupptäckta fienderna till SAR 11 kallas nu "pelagifager" av forskarna, en sammandragning av "pelagiska bakteriofager".

Forskarna konstaterar att pelagifagerna beter sig som alla andra virus. De invaderar SAR 11-bakteriernas celler och omprogrammerar dessa till att börja tillverka kopior av viruset. Så gör alla virus. Deras enda mål är att göra så många kopior av sig själva som möjligt.

I den processen skadas givetvis cellen, vilket i fallet med SAR 11 leder till att bakterien dör. I oceanerna pågår det här kriget ständigt med miljarder dödade bakterier som resultat varje sekund på dygnet.

Trots detta tycks bakterierna hålla ställningarna, vilket kanske är tur för allt annat liv på jorden med tanke på deras stora betydelse för kolets kretslopp. Uppenbart är att SAR 11 har unika egenskaper som gör att de tål enorma förluster.

I fjol sålde Coronas förre ägare Peter Haghjoo rörelsen till Neshwan Mahdi och Paul Souza. Ett kontrakt om hyra av lokalerna skrevs med Umeå studentkår.

Enligt studentkårens ordförande Fanny Eriksson sades kontraktet upp efter att Svensk student catering AB:s hyresskuld överstigit 300 000 kronor.

- Det är fel. Vi har betalat hyran. Det är Umeå studentkår och Fanny Eriksson som inte har följt kontraktet och därför hade vi inget annat val än att själva säga upp avtalet. En referensgrupp skulle ha utsetts av kåren men så har inte skett. Kåren har också både skriftligt och muntligt uppmanat studenter att inte boka lokal hos oss. Studentkåren har också valt att ha arrangemang på andra ställen. Det har helt enkelt inte gått att samarbeta med kåren och ordförande, säger Carl Rehnberg, ekonomichef.

Tillsammans med ägarna utreder man nu möjligheten att stämma kåren för avtalsbrott. I går lämnade styrelsen för företaget in en begäran om konkurs till Umeå tingsrätt. Under eftermiddagen fattade tingsrätten beslut om att försätta företaget i konkurs.

- Vi har inga skulder till vare sig studentkåren eller till våra anställda. Det handlar om leverantörsskulder som inte betalats. Verksamheten var lönsam den sista tiden. Problemet har i stället varit att studentkåren och framför allt ordförande bestämt sig för att vi skulle bort. Varför vet vi inte. Hon har vägrat komma till förhandlingar och har inte visat någon vilja att prata med oss, säger Carl Rehnberg.

Ordförande i studentkåren, Fanny Eriksson, säger att hon inte haft något emot företaget.

- När det gäller frågan om referensgrupp så var det ett gemensamt beslut att avvakta med att utse gruppen. Det är inget som vi struntat i.

- Kåren arrangerar inga fester utan det sker av föreningarna och var de har sina evenemang kan vi inte påverka. Att jag inte har kommit till förhandlingar beror på att jag haft annat för mig. De har kallat till möten med tre timmars varsel och jag måste få tid för planering, säger Fanny Eriksson.

Hon erkänner dock att hon senaste tiden vägrat sitta i förhandlingar med företaget.

- De har varit otrevliga och jag har i stället sagt att någon annan i studentkårens styrelse får sköta förhandlingarna, säger Fanny Eriksson.

Vad som kommer att hända nu med Corona är oklart. Enligt Fanny Eriksson så har man inte fått in alla nycklar. Att kåren sagt upp kontraktet har ifrågasatts av företaget.

- Först när vi har rett upp alla frågetecken kan vi ta ställning till om vi ska söka någon annan som sköter verksamheten, säger Fanny Eriksson.

Gun-Britt växte upp som yngst med tre syskon. Föräldrarna hade storjordbruk som krävde stora insatser. Här fick alla hjälpa till och alla skulle vara duktiga. Så även minstingen Gun-Britt.

- Mina föräldrar hade mycket att stå i. Det var svårt för dem att få tiden att räcka till.

Sex år gammal inleddes grundskolan i Tavelsjö och avslutades på Grubbe i nian.

- Mina betyg sjönk drastiskt sista året men jag tog mig in på naturlinjen på Västra gymnasiet. Jag hade tänkt bli agronom eller veterinär.

Hon fick dock nöja sig med att läsa till sjuksköterska och började utbildningen i Gävle för att efter ett år fortsätta i samma spår i Umeå.

- Jag hade då träffat min blivande man Gösta. Vi förlovade oss samtidigt som jag tog min examen och började jobba.

När bondedrömmarna vaknade tog man 1977 över makens jordbruksfastighet. De skaffade får och sedan mjölkkor. Barnen Marlene, Thomas och Cecilia förgyllde tillvaron och förutom att sköta hem, barn och jordbruk vakade Gun-Britt på lasarettet.

- När Cecilia föddes sa jag upp mig. I stället klippte jag våra får, lärde jag mig tova och växtfärgning och höll väv- och tovningskurser. Det var en inkomstkälla men inte tillräckligt.

Därför började hon åter på lasarettet, först på halvtid och senare till heltid.

- Jag engagerade mig fackligt, fick vidareutbildning i ortopedi och hamnade i en grupp som skulle utveckla den ortopediska vårdfilosofin.

Året var 1995. Livet snurrade på. Så händer det - slag i slag.

- Mamma ramlade och slog sig. Hon ramlade ytterligare en gång och veckan före midsommar fick hon en hjärnblödning.

En månad senare klämdes maken Gösta till döds.

- Det var inget som stämde när jag kom hem från jobbet. Hunden var lös. Det tog en timme innan jag hittade traktorn och Gösta bakom lagårn.

Att Gun-Britt gått in i ett chocktillstånd förstod hon först 15 år senare. Allt skulle tas om hand, begravning, sjuka mamma, gamla svärmor, barnen och jordbruket.

- Det var bökigt att jobba på schema, därför började jag dagtid på ortopedmottagningen. Projektet, som jag varit med om tidigare, hade väckt tankar och funderingar hur en vårdavdelning borde vara och belyst chefens betydelse.

När man sökte ny avdelningschef på ortopedmottagningen var Gun-Britt på bettet. Det jobbet skulle hon minsann klara. Också.

- Då började jag få andnöd, kunde vakna mitt i natten, blev mer och mer irriterad. Jag kunde till och med svära åt läkarna.

Chefsjobbet var ansträngande - allt skulle tänkas på. Utbildningen som landstinget då satsade på gav Gun-Britt funderingar om sitt chefskap. Operationplaneringssystemen skulle utvecklas vilket innebar mer och mer jobb. Några av deltagarna kroknade.

- Som chef skall man ha koll på sin personal. Att jag själv låg i riskzonen tänkte jag aldrig på.

I samma veva uppdagades ätstörningsproblem i familjen. Något som Gun-Britt aldrig förstått, aldrig fattat vad ränderna på toalettstolen betytt.

- I början av maj fick jag panikångest. Jag trodde det var hjärtinfarkt men det var kroppen som sade ifrån. Det var sista dagen jag jobbade som avdelningschef.

Sjukskrivning med psykoterapi under fyra år följde, liksom rehabilitering på Saxnäsgården.

- Det var 2001 som jag fick fara till Saxnäs, till en helt sagolik stab. Det var där jag förstod att jag behövt hjälp för att ro familjebåten i land.

Rehabiliteringen fortsatte i De4:s regi. De visste hur det var att vara utbränd och Gun-Britt fick först börja med social träning. Utbildningen i taktil massage visade sig sedan vara rätta vägen för Gun-Britt.

- Jag startade mitt företag 2004 men har inte till fullo accepterat mina skador. Jobbet som sjuksköterska och chef var så roligt. Minnet lurar mig fortfarande och drogar mig att göra för mycket. Allt detta låter som ett snyftliv men det är det inte. Det fanns ingen annan utväg att göra denna resa som varit en resa inåt. Allt försvann när jag blev sjuk, mitt jobb, mitt hem, min karriär. Ett nytt lugnare liv har växt fram.

Gabriella och Ella

Gabriella är den kvinnliga formen av hebreiskans Gabriel som har tolkats Guds kämpe eller Gud är min styrka. Namnet kom hit på 1700-talet och blev populärt under 1980-talet.

Ella betraktas som en kortform av flera namn, som Gabriella, Elisabet, Helena eller Eleonora. Gabriella går tillbaka till betydelsen Guds kämpe, Elisabet till Gud är fullkomlighet, Helena till fackla och Eleonora möjligen till barmhärtighet. Ella kom hit på 1500-talet, var populärt 1900-1940 och har fått en ny topp de senaste årtiondena.

Låt mig få berätta om en köttskandal från 1980-talet. En pinsamhet i det lilla formatet med extra prima nötkött från Sverige och inte en häst så långt ögat kunde nå. Men ändå. Preskriberat. Därför träder jag fram.

Jag var ung livsmedelsarbetare på Prinsen Köpcenter på Teg och hade just lärt mig allt från hängmörat kött och hela processen ut till mimosasallad i delikatessen.

En grillmästare på 17-18 år vars tjocka spjäll och kyckling var så delikata att de smälte i munnen på Tegsborna och (skarvar jag till lite så här i efterhand) lockade kunder ända från Yttersjö och Kasamark. Ungefär så.

Men en gång gick det fel. Det var en fredag och allt det goda skulle fram i disken. Lite extra fin helgmat. Nu skulle Tegsborna unna sig.

Inför helgerna kunde det handla om fläskkotletter, flankstek, pepparbiff och storsäljaren lövbiff. Alltid svenskt kött av nöt och gris.

Men att det kunde bli fel även med sådana fina förutsättningar skulle den unge anställde bevisa senare samma dag.

Det här var i början av min livsmedelskarriär och jag var inte den som skar och styckade så mycket. Min uppgift gick mest ut på att fylla på och hålla snyggt.

När förpackningarna med lövbiff tog slut kände jag dock att det var dags för ett eget initiativ. Stegade därför in i kylrummet och greppade ett vakuumförpackat innanlår.

Åtminstone trodde jag att jag gjorde det.

Det blev fredagen då fem kilo ytterlår presenterades som lövbiff (köttet är ju lite hårdare än innanlår och passar bättre till grytor).

Men att det var ett kokkött jag stod och skar i snajdiga skivor och la upp på tråg och märkte upp som lövbiff ägnade jag aldrig en tanke.

En stund senare berättade jag i alla fall om mitt initiativ för styckmästaren. Kanske med lite stolthet i rösten. Då uppdagades allt. Minns att jag sprang ut i butiken med den där spänningsmusiken från filmen Hajen spelande i huvudet. Du-du, du-du, du-du.

Tomt! Facket där den annorlunda lövbiffen legat gapade tom.

Nåväl, folk som kom hem och började steka skulle väl snart inse att något var fel och återvända till butiken för att reklamera köttet.

Men inte. Det här var helgen då tre kilo ytterlår presenterades som lövbiff och folk satt och kämpade med kniv och gaffel vid köksborden på den södra sidan av älven.

Minns att jag hoppades på att det skulle bli goda rullader av ytterlåret. Utmärkt i så fall. Köttet är till för det.

Men säkerligen vankades det även kokkött med persiljesmör och kanske lite frittar till det på tallrikarna den helgen. Stekande av skosulor. Lite kamp vid tuggandet.

- Ska det verkligen vara så här? Nu ha n'Anders stekt tjötte för länge igen!

Inte ett enda av paketen reklamerades.

Säg lövbiff och jag får något skamset i blicken.

MIKAEL WIKNER

Bernt Ämting, Umeå.

Som tidigare meddelats har Bernt Ämting avlidit i en ålder av 76 år. Hans närmaste

är hustrun Anita och tre barn i ett tidigare äktenskap.

Vissa människor man möter i livet får stor betydelse för hur man tänker och känner. En sådan person var Bernt Ämting.

Vi träffades första gången 1958, på trappan till Philologicum i Uppsala när vi läste Nordiska språk. Vi kände genast samhörighet på grund av vår klassbakgrund, att vi kommit till lärdomens högborg lite på nåder och fått "grötstipendium"; statliga bidrag till hyra och mat. Vi kom från kronotorp respektive småjordbruk, många syskon och utan ekonomiska resurser i bagaget, men kunskapshungriga och medvetna om att vi måste vara duktiga om vi skulle bli accepterade i akademin. Det var vi som förväntades bli funktionärer i det nya folkhemmet, i skolor, sjukhus och på sociala institutioner, därför vi "kostats på" av samhället.

Men Bernt ville alltid något mer med sina studier och sin undervisning. Han hade ett särskilt djup, en analytisk skärpa och begåvning. För honom var kunskaper inte bara redskap, utan skulle också leda till förändring.

Vi blev nära vänner för livet och kunde samtala dagar i sträck om varför vi lever, varför världen ser ut som den gör och varför kärlek och vänskap trots allt slätar över och gör livet uthärdligt. Bernt blev den stora ögonöppnaren och gav nya perspektiv på allt.

Som den renässansmänniska han var orkade han ta till sig årets alla nya böcker, se alla pjäser och följa alla debatter. Hans stora intresse för litteratur, teater och dans delade han frikostigt med sig och var inspirerande. Han sade sig ofta avsky tv som han tyckte var ett ytligt medium, men när man talade om olika program hade han ofta sett just dessa. Och det är väl just det som är äkta vänskap. En relation som har lång varaktighet och där man visar stor tolerans för varandras egenheter och krumelurer.

Bernt var en stor nydanare inom pedagogik och introducerade en lång rad nya metoder i sin egen undervisning - metoder som byggde på ett antiauktoritärt förhållningssätt till unga och att uppmuntra den skapande fantasin. Ibland var det dialogpedagogik, ibland Paulo Freire, ibland Augosto Boal och inte minst det nya ämnet Pedagogiskt drama. Där var Bernt den stora pionjären i Sverige! Under 70-talet reste vi omkring och gav dramakurser - en period som var oerhört värdefull i mitt eget sätt att tänka om inlärning och pedagogik.

Bernt såg på undervisning som en normkritisk vetenskap. Kunskaper för förändring var inte bara upplevelser, identifikation och övningar, utan det var minst lika viktigt att övningarna följdes upp med analys och teoretiska resonemang.

Umeå var Bernts plats på jorden. Där fanns möjligheterna. Skolor och universitet som växte, ett rikligt kulturliv, en politisk radikalism, mycket debatt och där fanns hans älskade Anita - bästa tänkbara miljö för en levande människa som Bernt.

Men utan Bernt blir Umeå aldrig detsamma för hans vänner.

Kör Den världsberömde körledaren Eric Ericson avled natten till lördagen, 94 år gammal. Han brukar kallas den moderna svenska körsångens fader och är kanske mest känd för sitt arbete med manskören Orphei Drängar, där han var dirigent i 40 år.

Han föddes i Borås, var son till en frikyrkopräst och introducerades för musik i tidig ålder, han lärde sig spela piano och orgel och dirigerade redan i tonåren en kör. 1945 grundade han Kammarkören med 16 vänner, främst för att sjunga musik från renässansen. Med den, och under sin tid på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, kom han att utveckla körmusiken på ett sätt som har präglat körsjungandet i Sverige och i världen.

Under sin tid på Kungliga Musikhögskolan blev han vän med en grupp som skulle få stor betydelse. De kallades Måndagsgruppen och omfattade bland andra kompositörerna Sven-Erik Bäck, Sven-Eric Johanson och Ingvar Lidholm, inflytelserika namn i Musiksverige. Deras improviserande och musicerande fick stor betydelse för hans musikaliska utveckling.

1952-82 var han chefsdirigent för Sveriges kanske mest kända kör, Radiokören. Han blev 1968 professor i kördirigering.

Han tilldelades det danska Sonningpriset 1991, Nordiska rådets musikpris 1995 och Polarpriset 1997.

Eric Ericson efterlämnar fru och fyra barn. (TT Spektra)

Göran Norman, Stor-uman.

För en tid sedan nådde oss budet att vår vän Göran Norman avlidit. Närmast anhöriga är Ingrid och två söner samt syskon med familjer.

Göran Norman var styrelseledamot i Storumans S-förening. Vi saknar vår kamrat. Hans medverkan i föreningsarbetet var av oss mycket uppskattat och värdefullt.

Göran var näringslivsorienterad och socialdemokratin var för honom ett naturligt val. Han var vice ordförande i miljö- och samhällsbyggnadsnämnden.

Göran var en god samhällsplanerare, och hans kunskaper inom plan- och bygglagen kom väl till pass i nämndens arbete. Hans intresse för politik blev där-igenom en stor tillgång, inte bara för oss utan också för den omvärld som han rörde sig i.

I debatten var han tydlig och rak i sitt framträdande. Hans närvaro vid våra föreningsträffar innebar därför att vi andra fick tänka till både en och två gånger innan vi gick till beslut.

Görans goda analytiska och strategiska förmåga värdesattes långt utöver partigränserna. Han hade den unika förmågan att kombinera ideologi och sunt förnuft. Han var en person som stod med båda fötterna på jorden.

Till yrket var han skogskonsulent och otaliga är de skogsägare som han hjälpt att sköta sin skog på bästa sätt, liksom även att ta de rätta ekonomiska besluten.

Förutom att Göran var en god far och make var han en allmänt omtyckt och aktad person av många, men särskilt av de mindre skogsägarna. Han hade ett starkt intresse för att utveckla lokalsamhället, samtidigt som han även hade goda kontakter med omvärlden. Kännetecknande för honom var dock att han var lösningsinriktad och såg möjligheter i stället för hinder.

För oss var han inte bara politiker och skogsman, han var också en mycket uppskattad kamrat och vän, som gärna ställde upp och gav hjälp och vägledning åt oss andra när det behövdes.